Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. II. Glaspalatset och Secessionen i München
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
väckte anspråk hos konstnärskamraterna, dem målaren aldrig helt kunde
fylla.
Bland de framstående Münchenmålare, hvilka mot sitt temperament
börjat bli symboliska, är den duktige Höcker, som började med färgglada
holländska interiörer och den, i artikeln om Berlins konst redan nämde,
fine målaren af salongernas kvinna, Keller. Fullt i enlighet med sin natur
symboliserar däremot Julius Exter, som emottagit starka intryck af
Bes-nard. Exter hade på Secessionen tre taflor Evas födelse, Frestelsen och
Det förlorade paradiset. Figurerna saknade betydenhet men landskapets
färgton var stämd med ämnets på ett mycket verkningsfullt sätt. Sålunda
såg man på den första taflan i bakgrunden stoia träd i samlade massor
teckna sig mot morgonljuset, hxars röda glans också skimrade mellan
deras stammar och i på en flods stilla glidande vatten, hvilket flöt förbi
den kulle, där Adam hvilade bland högt gräs och blåa irisblommor. En
ny och djup lyckas glöd utströmmade från själfva färgen i taflan. I
den sista taflan åter bredde sig violettblå aftonskuggor öfver de gulgråa,
nakna klipporna i den öken, där det utdrifna människoparet begråter
denna förlorade lycka. Ingen konstlad komposition endast själfva färgen
är medlet för Exters ofta mycket fina symbolik.
Bland de målare, hvilka lugnt följde sitt eget realistiska
temperament, var den ypperlige framställaren af soliga interiörer, Kuehl’, grefve
Leopold Kalkreuth (son af den i höstas döde landskapsmålaren) som i
rättfram och kraftig verklighet visade sina Axplockerskor och sin djupt
kända »symbol» af Aldem: tvenne urgamla gås.vakterskor; äfven Ludvig
Dill, hvilken har något, som för tanken på Skånberg, i det sätt på
hvilket han behandlar sina italienska motiv. Herterich och Samberger
försöka sig stundom i »nyidealistisk» riktning, men på Secessionen voro
deras bästa arbeten naturliga; den förstnämnde hade , ökat den stora
mängden af musik-motiv med en mycket fin bild af en svartklädd flicka,
som i skymningen spelade på ett gammalt grönt klaver, och Samberger
hade ett intressant och ypperligt själfporträtt, hvilket t. o. m. kom
entusiastiska granskare att tala om »en ny Lenbach»; Den som barnmålare
särskildt älskvärde König hade en madonna, som var vacker, men troligen
icke kommit till ifall icke Dagnan-Bouveret’s kommit förut och Volz
hade en helig Cecilia, hvilken ägde Burn-Joces’ som yttersta grund.
Af landskapsmålarne hade Riemerschmied och ännu ett par andra
Münchnare ansatser till en stor, syntetisk behandling af landskapet, och
detta var äfven fallet med T. Hagen i Weimar och än mera O. Reiniger
i Stuttgart, där Schillers barnbarn, baron Gleichen-Russwurm äfven idkar
sin fina konst. I Karlsruhe finnes en god landskapsskola; Kallmorgen
med sin stora samling taflor och skizzer (i Berlin) den nu döde Baisch
(i Glaspalatset) och framför allt Schönleber och Poetzelberger (på
Secessionen) voro dess representanter. München har tvenne mycket betydande
djurmålare Weisshaupt och Zügel, hvilka läto sina starka oxar och milda
får fira verkliga triumfer öfver symbolismen. Aldrig hafva dessa naiva
djur visat sig älskvärdare än sida vid sida med de hysteriska
martyrerna.
Af de i München lokabserade tyska målarne har Fritz v. Uhde på
Europas konst öfvat det största tillfälliga inflytandet. Uhde, född i
Sachsen 1848, är f. d. ryttmä^tare och lämnade tjensten i harm öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
