Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. II. Glaspalatset och Secessionen i München
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
förbigående vid en befordran. Han egnade sig sedan åt målningen; han
lefvet i München mycket tillbakadraget; ett retligt och tungsint lynne
isolera honom från konstnärskretsen och redan det att vara sachsare,
är i regeln liktydigt med fullkomlig brist på andlig spänstighet. Uhde
är god vän och f. d. militärkamrat med den Egidy, hvilken fir några
år sedan måste lämna militärtjänsten för en, mycket menlös afhandling
om sin tro på Kristi kristendom i motsats till kyrkans. Det är samma,
i oändlighet förtunnade, för den naturliga och modärna människan
homoe-opatiskt förljufvade, kristendom, hvars målare Uhde blifvit. Han blef en
välbehöflig’ reaktion mot det i oändlighet sentimentaliserade och allt
inne-hållstommare Kristusmåleriet efter Rafaéels-mönster. Men att Uhde
derunder fört det religiösa måleriet in i en lika oäkta, fast ny, sentimentalitet
— denna hittills kätterska mening kommer om fem år hvar
konstförståndig människa att dela. Det talesätt, med hvilket man försvarar Uhdes
och hans efterföljares tilltag: att låta Kristus vandra omkring bland nutidens
binder, träda in i våra arbetarhem och skolrum, våra salonger och kaféer
— nämligen att han hör till alla tider och rum — detta talesätt är
allenast en ordbubbla. Ty det finnes ingen enda människa som tror på
denne synligei Kristus i vårt nutidslif. Och i och med detsamma
nedsjunker framställningen till ett sensationelt bruk af Kristus, hvilket är en
hädelse. När de gamla målarne begingo • alla sin» rörande anakronismer,
skedde detta fullt naivt; deras konst var verkligt religiös, emedan för
dem ämnet, var allt och detaljernas sanning utan värde för deras fromma
andakt. Meu det slags rhedvetna anakronismer, dem Uhde infört i konsten,
i syfte att därigenom förena idealism och naturalism, dessa anakronismer
hafva gifvit det religiösa måleriet den minst troende och mäst idétomma
riktning, som där någonsin gjort sig gällande.
Uhdes konstnärskap, är obestridligt; han är en härlig målare af barn;
han är också mäktig att öfver kvinliga gestalter (som Marias i
Julnatten i Dresden) lägga en enfaldig skönhet; han har en fin, silfverrik,
darrande violett ton öfver sina taflor, som är förledande stämningsfull,
och han har ljusverkningar — som i nämda Julnatt —• af blidaste klarhet.
Dessmera skada är det, att han brukat sin konstnärliga makt på en
missriktning.
På Secessionen i somras hade Uhde en uppstånden Kristus, som
til! Magdalena yttrar sitt: Noli me tangere! Det hade varit önskvärd t,
om Uhde förstått denna varning, innan han inledde det religiösa måleriet
på en väg, där man sedan rasat fram utan att äga Uhdes stämningsfulla
och måttfulla framställning. Vi hade då sluppit att fä Jesus släpad
kring bland allt slags öfver- och underklasspöbel. Höjdpunkten af
banalitet hade i München blifvit nådd af en fransman ■■—eget nog, ty denna
nation brukar åtminstone ljuga med smak. Denne fransman, Blanche,
förde oss in i .en fransk småborgares matsal: ett rundt bord med
glänsande hvit duk, gröna glas, blank galvanoplastik, välbakade kuvertbröd
och söndagsputsad familj. Vid bordet sitter, med en mahognybuffet
bakom ryggen, -herrn i huset i blå kinesisk nattrock. Han väntar på
soppan och höjer ögonen mot taket med den min af pröfvadt tålamod,
som tillhör en husfader, hvilken uttalar tysta förbannelser öfver kokerskan.
Man märker dock att familjens medlemmar äro gripna af större häpnad,
än en husfaders tigande vrede plär framkalla, samt att nämde herre håller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
