Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Kvinnofrågan, af Laura Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2ÖI
Kvinnofrågan.
Häromdagen erhöll jag ett redaktionelt bref, hvari kvinnofrågans
råttfälla uppstäldes framför mig och man lät sig rätt angeläget vara att
förmå mig att spatsera ditin. Det ville jag nu icke; men i Guds namn,
låtom oss intressera oss för »de frågor, som sätta tiden i rörelse».
Egentligen kan jag nu rakt inte säga, att en fråga imponerar på
mig, »emedan den sätter tiden i rörelse». Då hellre det motsatta. Den
vind, som sätter tiden i rörelse — man vet ju så väl, ur hvilka kinder
den blåser. För min del kan gerna Bebels »Kvinnan» upplefva ännu
ytterligare tio upplagor; och för min del kunna också mycket gerna ännu
några hundra hysteriska damer utspela sig som vårt köns ställföreträderskor.
Hvad angår mig allt det der? De uppblåstaste kinder slakna en gång, och
de lungstarkaste blåsare skola en gång icke kunna få så mycket som ett
torrt blad att dansa .... och det var och blef ju de torra bladen allenast,
som de satte i rörelse. Och kvinnofrågan, som den mångenstädes ännu
är i farten — som partifråga, programfråga och modefråga — den har
man dock också redan på andra håll sett slockna som en liten trästump,
eller glida öfver i de torra händerna af dem, hvilka lemnat hoppet bakom
sig, eller efter några gaminsprång lägga sig för ankar i sysslolösa damers
och geschäftiga snälla gossars pretiösa pryderi.
Om vi emellertid Jemna ytan, så måste jag tillstå, att jag ännu
aldrig stött. på en verklig kvinnofråga. Ingenstädes! Det är bara ett
slagord. Baktill är det torrt som »Erlkönigs Töchter». Det är ett af de
omtyckta »uppeggande» ropen. En signal till hjordbildning, förarne till
gagn och . fromma. Kvinnans valrätt är ett röstfiske i amerikansk stil;
kvinnan som prest, domare, bankdirektör, börssvindlare, . . . ja, jag har
ingenting deremot, men jag ville inte sjelf vara det. Kvinnan har
ingenting af allt det der, — ingenting annat än att hon narrats- ut ur sin
sin känslighet, sitt centrala, och göres till arbetsbi. Visserligen har ingen
tid varit så fanatisk som vår i att påvisa arbetets saliggörande makt;
men märkvärdigt nog, denna hymn kommer alltid uppifrån, aldrig nerifrån,
samt i så vedertagna ord, att de alltför tydligt låta märka, hur lite
hjern-materiel de kostat. Då tror jag mycket hellre professor Ferrero, som
alldeles bestämdt har tänkt, då han uppstälde den satsen: Menniskan
vill egentligen alldeles inte arbeta, hvarje menniska sträfvar efter att slippa
undan med det ringaste möjliga mått af arbete, — af
sjelfuppehållelse-diift. Derför är också vårt arbete till allra största delen un exercice (en
upprepning) och bara i enskilda fall un travail (en nyskapelse). Tio
timmar exercis, det vanliga arbetssättet, den mekaniska förrättningen,
uppväga icke en timme travail, daningen af en cell.
Men det är det just, som kvinnan utgör, i det att hon går
studievägen. Och särskildt en studieväg, som den ännu bestående! Hvad,
tror man, blir af en kvinna, som studerat juridik eller filosofi? Hjernan
har tagit från könet, — ty det fins bara en kraftkälla. Kvinnan har
aflagt kvinnan i sig. Möjligt, att hon ännu föder barn, — de
mekaniska funktionerna upphöra sist —; men är hon ännu mannen en lust,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
