Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Kvinnofrågan, af Laura Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
och mannen henne? Så, der rycken I på axlarna, mina herrar; I
betac-ken er! Och dock hjelpen äfven I till med att uppdraga en skara af
dessa kvinnor, som aflagt kvinnan. Och hur bli, tron I,
hjernmenni-skan-pappas och hjernmenniskan-mammas efterlefvande ? Nå — de falla
på listan af utdöende! Men jag ville öfverhufvudtaget alldeles inte ha
sådana bam.
Nej, det fins ingen kvinnofråga. Jag kan icke finna den. Hvad
jag funnit, det är en näringsfråga . . . och en mansfråga. Och dessa
begge äro visserligen i våra dagar temligen tillspetsade.
Näringsfrågan — den är helt elakartad. Den kan ingen
bortför-neka, icke jag heller. Det är också den, som man upputsar med namnet
»kvinnofråga», på det att den må se en smula grannare ut och
kvin-folken sålunda lättare må gå på limstången. Det är för öfrigt en
öfver-flödig grannlåt, ty de gå ju ändock på limstången. De måste ju. När deras
fäder och bröder icke längre vilja lifnära dem och inga friare komma,
måste de ju sjelfva sörja för sig. Och vederbörande fäder och
bröder, hvilka antingen icke kunna eller icke vilja lifnära dem, hålla dem
i tid dertill. Visserligen inte gerna till studier — det kostar för
mycket pengar. Helst gjorde man dem allesammans till lärarinnor —
der konkurrera de minst med männen —; sedan emellertid
öfverproduk-tionen alltför starkt kringskurit utsigterna på detta område, di ifver man
dem dit öfverallt hän, hvarest lönen är liten och arbetet tomt. Der
anmäler sig ju dock ingen man, som har förbindelser och »en framtid».
Der konkurrera de bloft med sönerna af småbourgeoisien, hvars döttrar
icke nå längre än att bli butikfröknar, sömmerskor o. d. Och då dottern
af det högre, men fattiga borgarståndet dock såsom telegrafistska och
bankbokhållerska, och i diverse obetitlade anställningar vid
jernvägsstyrelsen, i statistiska byråer etc. känner sig tryckt ned under hennes stånd,
så sträfvar hon naturligtvis högre, upp till hennes stånd igen; och detta
sträfvande kallar man dä »kvinnofråga». Det är ett »glädjande tecken
till kvinnofrågans lösning, när en professorsdotter blir anstäld i ett lärdt
bibliotek eller en kvinlig läkare assistent i en klinik.
Jag förstår nu bara inte, hvad man deri ser för ett »framsteg».
Om grufarbeterskan i byxor och förskinn sorterar kol, eller om
dottern af en byråchef «efter hårda strider med familjens fördomar» blir
retuchörska — det är en och samma tidsföreteelsernas tonskala, blott
med den skilnad, att grufarbetaredottern icke har några familjefördomar
att bekämpa.
Naturligtvis är det för de andra kvinnorna, hvilka icke studera
medicin, af stor betydelse, att det fins kvinnor som göra det. Att vara
läkerska är verkligen ett kvinnokall och säkerligen ett af de allra mest
tillfredsställande. Men en lycka att vara läkerska är det lika så litet som
att sortera kol eller att ha anställning i ett lärdt bibliotek eller att vara
räknemaskin i en j em vägsförvaltning. Det är en lycka att vara moder,
en lycka att vara maka, en lycka att vara älskad, emedan dervid en
organisk process fullbordar sig med lustutlösning och kraftförnyelse. Det
fins folk, som dervidlag invänder emot mig: en lugn verksamhet är bättre,
än barnsängens faror! det är desamma, hvilka predika malthusianismen
mellan man och kvinna. Ja, väl bekomme! En af bruten process blir
nemligen ingen kraftförnyelse; och de, som icke gerna betala det stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
