Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Från Stockholms teatrar - I. Lille Eyolf på Vasateatern, af Charles Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ö5
intressens altare, då han hade att tillgå så goda artistiska hjälptrupper
som fru Håkansson och hr Svennberg.
Innan den norske skaldens sista drama ens hunnit upptagas till
pröfning af K. Dram. Teaterns ekonomie areopag, hade således direktör
Ranft inköpt rätten till styckets uppförande i Sverge och efter en, som
det berättas, mycket lyckosam tournée till Sveriges flesta småstäder
har han nu uppfört »Lilla Eyolf» i Stockholm — med jämförelsevis
god framgång.
Här är ej platsen att debattera skådespelets litterära och filosofiska
innehåll, detta har skett nog och öfver nog förut, senast i denna
tidskrift. I sceniskt afseende kunde dock något vara att tillägga. Det är
temligen tydligt, att Ibsen afsett alla sina moderna skådespel för
uppförande. Själfva fakturen tyder härpå, och han tillåter sig sällan eller
aldrig episoder, som böra öfverstiga en regissörs förmåga att sätta i
scen, han anger till och med ofta nog, hur detta bör ske. Och beviset
på, att äfven handling och karaktärsteckning *äro ämnade att verka
särskildt från scenen, ligger däri, att de flesta bland hans stycken genom
ett godt utförande vinna en klarhet, som läsningen allena ej skänker
dem. Så var senast förhållandet med »Byggmästare Solness» och än
mera med »Hedda Gabler» och »Rosmersholm». Därom vittnar äfven
första akten i »Lilla Eyolf», hvars rent dramatiska förtjänst kritiken
öfver-allt med rätta påpekadt. De båda öfriga akterna motsvara ej i detta
afseende den första; hvad man vid läsningen hoppas af dem på scenen
går förloradt i många fall. Hvarje dialog äger i och för sig en
spänning, som kan kallas dramatisk, men sammanhanget mellan dem och
den utveckling, hvartill de leda, är af för subtil beskaffenhet att ej verka
brådstörtadt och nästan löjeväckande, då man ser personerna med andra
ögon än fantasiens. Och skalden har föraktat hvarje yttre hjälpmedel
till åstadkommande af en effekt af teatraliskt slag. Knappt åtta dagar
innan han lade sista handen vid »Lilla Eyolf» yttrade han till den, som
skrifver dessa rader ungefär dessa ord: »Theatralisk? Et skuespil må dog
for alt i verden være theatralisk, hvis det ellers skal være godt». Detta
svnes stärka en förmodan om hans afsigt att skrifva sina stycken för
scenen och hans förhoppning att äfven »Lilla Eyolf» skulle varda sceniskt
verksam, men . . .
Det utförande som under hr Ranfts direktion och regie kommer
skådespelet till del är på ett par händer godt. Främst och enastående i
jämförelse med de öfriga är fru Håkansson, hvars framställning af Rita i
första akten hör till det bästa, den begåfvade skådespelerskan
åstadkommit. Ägde hennes röst samma rikedom på nyanser, som hennes mimik
och spel i öfrigt, skulle hon utan tvifvel äfven i de båda senare akterna
lyckats förkroppsliga den kvinna, som skalden uppkonstruerat af i och för
sig mycket menskliga drag, men svårare att bringa till fullt sammanhang
O J o o7 o o
på scenen än i själfva dikten. Några särskilda punkter i utförandet kan
man nog påpeka såsom framför andra förträffliga äfven i de senare
akterna, men att anföra dem och bevisa lofordens berättigande skulle
leda till en hel analysering af karaktären och rollen.
Man har sagt, och mycket talar för att man bör anse Allmers såsom
en variation eller en förädlad upplaga af Hjalmar Ekdal. Men man vor
frestad att. äfven skjuta denna tydning åt sidan för antagandet att Ibsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
