Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Från Stockholms teatrar - I. Lille Eyolf på Vasateatern, af Charles Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
med afsigt lemnat denna karaktär lika öppen för gissningar, som många
karaktärer äro det i verkliga lifvet — ej minst de, hos hvilka man spårar
just samma drag, hvilka hos Allmers sticka mest i ögonen: begåfning,
intelligens, bildning, känsla, allt .egenskaper ägnade att föra till andlig
frigörelse, medan själfva personligheten försmäktar i bojor af lika brutal
påtaglighet som oförklarlig styrka öfver själar. Man vore färdig tro att
Ritas egoism äger en rent af hypnotiserande kraft. Huruvida hr Svennberg
tänkt sig karaktären lättast att så förklara är ej så godt att säga. Hans
utförande ger vid handen en intuition ät detta håll, och är i så fall
mindre oklart än om man antager, att han tänkt. sig Allmers närmare
beslägtad med Hjalmar Ekdal. Hans förhållande till sonen och till
Asta gör större intryck än hans ödesdigra ställning till Rita, som vid slutet
af stycket verkligen lockar honom i sina nät ännu en gång — ehuru
det väl ej är skaldens mening, att detta skall ske genom list utan på
grund af den nya form af makt öfver honom, som »förvandlingens lag»,
henne ovetande, lägger i hennes händer.
Astas roll hade i fru Eliasons händer råkat vilse. Hon saknade
snart sagdt alla egenskaper, som man hos »store Eyolf» måste finna för
att förstå skådespelet. Hon äger visserligen värme och känsla, därom
vittnade hennes försök att uttrycka just dessa drag, men hon misslyckades
lika grundligt som herr Ranft i Borgheims roll, där hans farsartade komik
och egendomliga gomljud visserligen väckte munterhet i salongen, men af
ett slag som sannolikt ej författaren, kanske knappast teaterdirektören afsett.
Råttjungfrun hade ej häller i fröken Magnusson fått någon lycklig
representant. Denna figur är ingalunda någon halfgentil s. k. trasfröken,
äfven om hon i yttre afseende kan så presenteras. Det bör vara en
mystisk, oförklarlig varelse med diabolisk lockelse i sin röst och sina
ögon — helt enkelt en i mänsklig gestalt uppenbarad bild af den
outgrundliga trollkraft som är hemligheten i Ritas makt öfver Allmers —
denna makt hvars oskyldiga offer just är lille Eyolf. Häri ligger hennes
symboliska betydelse. Men fröken Magnusson hade ej förstått detta och
tydligen hade ej häller någon sagt henne det.
Samspelet var dock, trots de enskildes brister, ganska godt, och
man applåderade vid premièren lifligt efter alla aktslut.
Det förefaller emellertid, som hade innehafvaren af Vasateatern för
nästa säsong handlat klokare och mera i konstens intresse, om han sparat
»Lille Eyolf» till hösten, då han dels kunnat besätta birollerna bättre och
dels, med det relativt lugnare arbete en stående teater medgifver, ägt tid
att, med en August Lindbergs konstnärliga samvetsömhet och med verklig
litterär hänsyn och omtanke, ägna sig åt inöfningen af det ibsenska
skådespelet.
Utstyrseln var god och likaså mise-en-scènen i hr Svennbergs och
fru Håkanssons dialoger. Öfversättningen föreföll däremot ofta nog ha
erbjudit oöfvervinnerliga svårigheter och var på många ställen lika osvensk
som tidigare Ibsenöfversättningar.
Charles Johansson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
