Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Från Stockholms teatrar - II. Vasariddare. — Ett och annat om Södra teatern, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2^
II. Vasariddare. — Ett och annat om Södra teatern.
Det kan tyckas bisarrt, men det är i alla fall sä, att nästan det
första man vore frestad att säga med anledning af hr Molanders
»Vasa-riddaren på Vasateatem vore variationer öfver temat: »Gud bevare oss för
våra vänner, nog reda vi oss med våra fiender.» Härmed vore afsigten
antyda, att då »Vasariddare» icke haft den framgång som den varit
för-tjent af, så har det kanske mindre berott på de orättvisa —- allra mest sådana
eller rättvisa anmärkningar, som framkommit mot den i pressen, än
pä de öfverdrifna puffarna om den stora succés pjesens uppläsande gjort i
utvalda litterära kretsar. Herre gud, publiken är nu helt visst sådan, att
den behöfver och kan smälta hvarjehanda reklam-»blajande», men äfven
om det är en aldrig sä mäktig tidning som slår på stora trumman, så
bör det ske med en viss moderation och takt, för att den omhuldade
skall ha nytta och icke skada. Och under alla förhållanden var det skada
att »Vasariddare» skulle få bestrida läropengarne för inhämtande af en
troligen genast bortglömd lärdom. Med mindre uppjagade pretentioner
på originalitet och litterärt värde hade publiken och kritiken, får man
väl hoppas föi; deras egen skull, både lättare sett bort från visan om
Skansen och villigare erkänt, att Vasariddare är en mycket rolig och kvick
samt ovanligt väl gjord lokalisering af den franska förebilden. I verklig
kvickhet och gladt humör samt sammanhang står den så högt öfver
de originalfarser eller lokaliseringar, med hvilka. stockholmspubliken
vanligen undfägnas och äfven nöjer sig med, att de kunna icke nämnas
pä samma dag. Med reservation för den nyssnämda visan, som fordrar
sitt eget lilla kapitel, utmärkes denna pjes ock af en egenskap, som inte
häller vanligen är utmärkande för nyss antydda dramatiska alster, den
nämligen att hälla sig fri frän en viss ofinhet och käljdborgerlig
klumpighet i språk och fasoner.
Jag tillskrifver mig icke tillräcklig sakkunskap och intresse för
att med auktoritet yttra mig om i hvad män nyssnämda visa kan vara
talangfullt gjord, men det vill jag emellertid erkänna, att mig roade den
ej, allra minst vid uppförandet och ej mycket mer vid genomläsningen af
den i Söndags-Nisse, där den stått införd som mönster för kuplettskrifning.
Vid uppförandet var den högst malplacerad i synnerhet därigenom att den
innebar ett betänkligt brytande af den stil och ton, som eljes utmärkte
pjesen, om man ock möjligen kan tänka sig att den kunnat utföras med
mindre understrykande af det grofva och med vida mera verklig saft och
humor. Men i alla händelser var intagandet af visan ett missgrepp, som
straffade sig.
En annan anmärkning jag ock skulle vilja rikta mot författaren, är
att han icke höll sig alldeles fri från den på somliga håll rätt gängse
svagheten att inbilla sig, att hvad som kan för stunden roa inom ett
visst kotteri eller en viss krets skall verka lustigt och kvickt äfven
därutanför, samt att en förf, och exempelvis hans kotterivänner eller
yrkes-kolleger äro sä förbåldt intressanta och populära personligheter, att deras
blotta förekomst i tal eller illustration måste utöfva en ogement kraftig
verkan på den stora publikens skrattmuskler eller kvickhetssinne. Det
kan ju göra sin nytta ur reklamsynpunkt, men »aandsaristokratiskt» är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
