Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Om humor och satir, af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
växer i vår tids luft och har den tvifvelaktiga förmånen att bärd| på-
-mer eller mindre rena — händer af vårt samhälles goda borgar^’, d?
Don Quijote, ja är den egentligen, hvad vi, germaner skullfe:
uppfatta som humor? A t knytnäfsroligheterna deri skratta vi ej, åt del
underbart djupa symbolerna ej heller, Don Quijote är tragisk, och vi känna
på de mest glänsande ställena tragikens rysning mellan skuldrorna, aldrig
humorns digestionsupphjelpande ljumhet. Sancho är heller icke mycket
humoristisk, han är uppfattad satiriskt, det är inte stort mera humor i
honom än i Molières clownfigurer.
Nej, hvad vi moderna mena med humor, det är en mycket b|darc
företeelse, det är »försoningen» mellan lifvets stridigheter, en högre syn punk t,
för hvilken all sönderslitenhet i teckningen faller bort, ett ljumt ^aJ so m
gör allting snyggt och ljumt. Det är det tredje ståndets filosofi på
Itvilm-stunderna efter »struggle for life»-systeme.ts tillämpning, det är förnöjöajM
heten hos ’ deri goda borgerligheten, som eröfrat verlden och sätter si g
ned, ännu i skjortärmarne, och finner detta tillväg agående och vcrlcieyj
själf rätt lustiga. ,Humorns attribut liksom julikungadomets tycks mip
lämpligast vara paraplyen.
Det är inte humorn, som gör revolutionerna, åh nej, dbrtil] ha?r
den alltför mycket hjerta, det är satiren med sin spetsiga röda möäsa,
som har lupit kring och bxännt i samhällsbyggnaden liksom gnistdf i
falnande kol, det är det hårdhändta allvaret, som har slagit sakerna itu
och, när det fallit på den humöret att ta hufvuden, ibland också tatit.
satirens. Humorn har under dessa tider verkat i det fördolda och
måhända känt sig religiöst anlupen och suckat, men efteråt, när det dei O
öfver, då är han framme och vid temligen godt hull och finner en hB
del lustiga, tragikomiska saker i det, han sett. När sedan en stör»
allmänhet än förr kan ha det komfortabelt _ och mj uka stolar att sitta .i.:
och tid att afvara, då, är humorn gud, och man är led vid att lyssn^
på de-ljud af jern mot sten, som tränga upp, der satiren ännu och päJ
nytt för hackan.
Man vill vara i fred, det är opopulärt att röra i saker, det har;
alltid varit opopulärt att visa öfverlägsenhet, och humoristen, som vetl
detta, bär, för rättigheten att ha sitt goda hufvud på sina axlar, sitt godaj
hjerta utåtvändt. Satirikern vet det der lika väl, men han fortfar att |
trotsa, han hugger in på hopen af fördomar, han ger sår och tar dem
också, och, som hans skratt ibland är till att dölja smärtan, kan det inte
klinga så öppet och locka till grin.
När en kälkborgarsjäl förpuppat sig i sin välnärda kropp och sofvit
och smält födan och så spränger puppan och sent omsider blir fjäril, då
blir namnet på den fjärilen humor, och den älskas högt af larverna.
Men behöfs det så mycket hjerta till att vara humorist?
Det tar möda att förstå vimlet omkring en, det sliter upp en själ
att känna med alla lidande själar, det förtär en hjerna att grubbla öfver
alla orättvisor och all sorg, men det ar lätt att af allt detta göra en
pudding till middagsbordet, förklara det hela lustigt, skratta sig tårar i ögonen,
om man inte har det förut, klappa orättvisan på axeln och säga, att den
inte rår för det, den är, måla upp en verld med lagom omvexling, dela
ut ett stycke hjerta åt hvar och en af aktörerna och låta dem visa då
och då, att det fins, och låta det vara nog dermed och finna en »förso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
