Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Göteborg och göteborgarne, ögonblicksfotografier af Asmodeus. II. »Lilla Londons» afvigsida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
demoraliserande och skapar med största sannolikhet mer än en
efterföljare, som kalkylerar, att »när han slapp undan, så gör nog
jag det också, om jag blir upptäckt». Man torde icke göra sig
skyldig till mycken öfverdrift, om man säger, att för hvar gång en
tjuf släppes utan att näpsas, skapas ett par nya tjufvar.
Men detta är icke något specifikt utmärkande för Göteborg,
utan eger sin giltighet litet hvarstans, invänder göteborgaren
förnärmad. Delvis har han ju rätt: aftärsruttenhet fins tyvärr nästan
öfverallt i dessa den slappa uppfostrans och den slappa moralens
tider, och det är alltför vanligt att se de stora tjufvarne gå fria,
medan de små hängas; men jag behöfver endast hänvisa till den
långa rad af dylika företeelser, som de senare åren företett i
Göteborg, och äfven utan att taga hänsyn till de många fall, som icke
dunstat ut bland den stora allmänheten, skall den opartiske nödgas
medgifva, att dessa bedröfliga förhållanden rent af satts i system
här. Man »tager» som Kajsa Varg, och så låter man sina goda
vänner sopa igen åt sig — och sedan är man, med eller utan
offentliga æresoprettelse-bolagsstämmefarser, åter en aktad och ärad
man.
Från aftärsmoralen kommer jag osökt in på kapitlet om det
unga Göteborgs och särskildt jeunesse dorées lefnadssätt. Här vore
mången egendomlig historia att förtälja — men det kommer nog
ändå att skrikas pä »skandal» mot denna skildring af lilla Londons
fel och svagheter.
Hvad som kanske i främsta rummet ger denna sida af
Göte-borgslifvet dess egendomliga prägel är det exklusiva i familjelifvet
gent emot utelifvet. Det rådande hyckleriet förbjuder ungdomen
»allt vistande å värdshus, krogar och andra offentliga
förlustelseställen», såsom det hette, och väl ännu heter, i det hederliga
skolreglementet; den unge man, som några gånger blir ertappad med
att sitta i ett gladt lag på ett kafé, finner snart — nota bene om
han icke är rik, ty dem rikom är allting rent! — familjernas dörrar
stängda för sig, och så särskiljes den manliga ungdomen i två
skarpt afgränsade kategorier, »de gode och de ädle», för att tala
med skalden Fröding, hvilka umgås i familjerna och, om de »sudda»,
göra detta privatim, samt de »utelifslefvande». De senare,
boy-kottade af familjerna och såsom äkta göteborgare saknande smak
för mera ideella sysselsättningar och njutningar, tillbringa då
naturligt nog all sin lediga tid på kaféer och varietéer; och har man väl
riktigt kommit in på denna stråt och icke dragés därifrån af högre
intressen, så går det fort undan. Innehållslöst struntprat och
slipp-riga anekdoter blir det enda samtalsämne, som intresserar, och på
små supéer för varietésångerskor och andra »artister», kaféflickorna
ej att förgäta, rulla slantarne fort — och vägen till »oegentligheter»
för att kunna fortsätta detta lefnadssätt står öppen. Det är icke
mera än några veckor sedan en dylik såpbubbla brast, då en
betrodd enskild tjänsteman befans skyldig till förskingring.
De äldre hafva nog sin stora skuld i detta.
Dels föregå de med exempel genom sina öfverdådiga
festmiddagar — göteborgarnes förmåga att äta festmiddagar vore värd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
