Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Göteborg och göteborgarne, ögonblicksfotografier af Asmodeus. II. »Lilla Londons» afvigsida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
sitt eget kapitel, hvari bl. a. skulle visas, huru många begåfvade
män här totalt ätit ihjäl sin talang. Mer än en skald och författare
har här förslöats af vällefnad, äfven om han kommit hit från själfva
det matfriska Skåne, och det var ett betecknande svar en känd
snillrik målare härom året gaf på frågan, hvarför han lemnade
staden: »Jag måste — annars äta dom ihjäl mig!»
Dels ligger en portion af skulden i den rikedomshögfärd, som
kommer principalen att med sneda blickar se den af hans
under-hafvande, som vågar sitta i samma förlustelselokal som han. De
unge gå därför till mindre fina ställen, där sudd och slarf lättare
blir en vana, än fallet vore i den finare lokalen och i äldres och
förmäns närvaro.
Detta gäller ju egentligen den fattigare delen af »jeunesse
dorée». Den rikare delen består af blott ett fåtal unge män ur de
»förnäma» familjerna, men trots sin fåtalighet ha de förstått att
göra sig mycket bemärkta genom sitt öfvermodiga, vräkiga och
allt annat än fina uppträdande. Åtminstone ett par af dem, hvilka
angifva tonen för de andre, torde vara beryktade öfver snart sagdt
hela Sverige för sina vilda och oförsynta upptåg, af hvilka en ringa
bråkdel skulle varit nog för att göra andra män socialt omöjliga —
men desse äro mycket rika, och då »spelar det ingen roll».
Jag vill icke närmare ingå på dessa gyllene ungdomars bedrifter
— om huru de än roa sig med att spruta vatten på en hel
varieté-publik, än kasta sockerbitar på de kringsittande, än i fyllan och
villan krypa in och fastna i rörledningar o. s. v. — utan nöjer mig
att relatera en anekdot, som kanske icke är sann, men borde vara
det, då den är så belysande.
Det var en gång några ungherrar, som roade sig tappert
tillsammans. Ett par af dem voro rika och åtminstone en var det
icke. Den sistnämnde lefde emellertid flott med, och då han en
dag behöfde »ordna» sitt mellanhafvande med en ökänd
kommis-sionär, gingo de rike stallbröderna i borgen för honom lör några
futtiga tiotusental. Men efteråt föllo borgensmännen på den goda
idén att vilja hafva reda på hans värkliga affärsställning; och då
befans det, att hans disponibla tillgångar hufvudsakligen utgjordes
af en häst, som han ett par veckor förut -— hade vunnit på
kortspel af sin ene borgensman!
Si non é vero ...
En af det unga Göteborgs favoritsysselsättningar är den
moderna sporten: man gymnastiserar, ror, seglar, åker bicykle o. s. v.
med mycken energi och ifver. Härom vore ju endast godt att
säga, om sporten vore allvarligt helgad åt sitt ändamål att — jämte
bisyftet nöje, — skapa en sund kropp åt en sund själ. Men här som
annorstädes har sporten i stora kretsar urartat till hvad man med
full rätt kallar sportfåneri och professionistsport — och hvad den
sunda själen beträffar, blir den ofta alldeles bortsportad, så att den
slutligen icke rymmer något annat intresse än för kroppsöfningar . . .
och, än mera, uppvisningar och täflingar.
Det är de beprisade offentliga täflingarna, som vridit den
vackra och gagneliga rörelsen på sned. Liksom
hästkapplöpnin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
