Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. III. Den naturalistiska idealismen i Storbritannien och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Nu är skolan redan sä långt kommen att virtuosmessighetens ocli
manerets faror ligga nära. Men sä som riktningen visar sig hos dess
främste representanter, finner man att att den nått hvad våra egna,
själfullaste landskapsmålare eftersträfva, ett syntetiskt framställningssätt af
naturen. Om Liljefors, prins Eugen eller Warbergskolonien i ord tolkade
sina syften, gjorde de det antagligen ungefär så som Glasgow-skolans
kanske främste man, James Pateison, gjort det. Landskapsmålarens
uppgift är, enligt honom, att skildra naturen så, som den speglar sig i en
mänsklig själ, hvilken har en djupt inträngande icke en y tlig naturkänsla.
Ett landskap blir, i fall målaren lyckats dana det till ett äkta konstverk,
också ett i viss mening dekorativt verk, där form och färg’ tillsammans
skola verka harmoniskt på ett utveckladt öga. Konstnären måste alltid
så mycket afvika frän naturen, som det kräfves för att tolka dess
innersta mening, en tolkning vid hvilken komposition, proportion, jämvikt,
stilisering — alla dessa af naturalismen och impressionismen ringaktade
moment i konsten–––-äter komma till sin rätt.
I förmågan att förena nyssnämda moment med äkta natursanning
i framställningen, stå skottarne främst af alla samtidens landskapsskildrare.
De hafva verkligen lyckats komponera färgharmonier af en så intensiv
skönhet att de, likt Beethovens musik, verka som »en salig smärta».
Skottarne hafva haft lyckan att redan den natur, hvilken de skildra,
själf gjort den första »stiliseringen». Skottska höglandets purpurfärgade
ljungkullar med de enformiga, stora liniema, de bruna, vida hedarna,
de vilda bärgkonturema, de stilla, mörkblanka fjällsjöarne, trädens
former, kustens och flodmynningarnes ödsliga sandstränder — allt detta lär
redan vara ett urval af idel stämningsfulla naturintryck. Och till dem
komma den fuktiga atmosferen, med alla de smältande rika färgtoner
sådan luft antager, i morgon- eller aftonglöden, i dimma, i månljus. Hvad
de skottska konstnärerna behöft göra, det har endast varit att lefva med
denna natur, att låta dess intryck djupt genomtränga sig och oaflåtligt
sträfva att fullkomna tekniken för att ätergifva just dessa intryck. Det
är också genom ett kärleksförhållande till sin natur, liknande de
japanske målarnes till sitt lands, som skottarne nått denna framställningens
konst, hvilken aldrig konstruerar fram det overkliga, aldrig stiliserar eller
komponerar i annan mening, än att de sammantränga, genom urval
intensifiera den liniernas, färgens, luftens stämning, hvilken stannat inom
dem själfva efter förnimmelsen af ett naturintryck. Med lätt och dock
fast pensel lägga de på färgen i breda fläckar, tät, djup, full och
glödande och stämma dessa färgtoner till inbördes samklang. Denna
teknik, har sammansmält oljemålnings- och akvarellmetoder på ett sätt, som
kommit mången att taga en af deras oljemålningar för en akvarell och
omvändt. Tekniken beherskas till högsta fullkomlighet af nyssnämde
Paterson. Han utstälde i Berlin ett helt rum med studier och hade på
Secessionen fyra större dukar, där hvarenda tum gaf det starkaste
verk-lighetsintryck, men det intryck verkligheten lämnar kvar som minne i
den själ, hvilken blifvit gripen af lycka eller längtan, af vemod eller skräck
vid åsynen af ett visst landskap.
En hvar känner sålunda intensivt allt, målaren känt, när man står
inför de grå murlämningame af Morton Castle, en af Patersons och
skottska landskapsmåleriets mäst ryktbara taflor. Ruinerna teckna sig mot de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
