Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. III. Den naturalistiska idealismen i Storbritannien och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
åskblå molnen, och spegla sig jämte dessa i den stilla flod, som flyter
mellan gulgröna kullar med höstligt nakna träd, medan en mellan
åskby arne frambrytande solglimt fördelar och fördjupar de blå skuggorna öfver
landskapet, ännu drypande vått efter åskrägnet. Ingen glömmer den
Föi-senade Våren — skildrad endast genom de kala träd, som i svällande
längtan sträcka sig upp i aprilkvällens kyliga luft och teckna sig mot
den ljusa himlens rödgrå moln. Ej häller huru aftonglöden skapar
en skönhetsverld af Solway Sands, flacka sandbäddar i flodmynningen,
men som djupna i härliga bruna, gula, gröna och blå färger under
solnedgången. Af Corot mäst påverkad är Macaulay Stevenson, hvilken
älskar darrande silfvertoner kring poppel- och afvenbokstammar, stilla vatten
och daggiga ängar. Men Stevenson är framför allt månens dyrkare, och
låter hälst en blek skära lysa från en ljus majhimmel öfver nylöfvade
grenar eller en höstkväll öfver glesnade’ kronor. D. V. Cameron målar
hamnar och stränder där han — i motsats till de naturalismens orgier
af ledsamhet hvilka firats särskildt på stränderna — ger den fulla
stämningen af hafvets , och kustens vidder och tungsinne. J. W. Hamilton
älskar både stranden och heden, framför allt i aftonglöd. Hans
färgskala äger alla höstens rikaste nyanser af gult, guldrödt,- skarlakan,
brunt, samman med djupgrönt och svartblått i starka, breda fläckar;
hans färger äro icke alltid harmoniskt sammansmälta, men betagande
lidelsefulla. Djup sinlighet är de skottska landskapsmålames styrka:
färgen, ljuset, jorden, hafvet, luften, doften, äro för dem vällust och de
meddela denna vällust med samma styrka, som de erfara den.
Gros-vencr Thomas berusar sig i de färgrika morgonhimlarne, de af solguld
mättade dimmorna i dalarne, de af aftonrodnadens blod färgade hedarne;
Colin Hunter frossar i skymningens vemod på samma hedar. Endast
upprepandet af en rad namn — R. Mac Gregor, Harrington Mann, D.
Murray, G. Tine, A. Brown, Calvert, A. Frew, J. Henderson, Gauld, R.
Murray m. fl., alla, jämte de redan nämda, utställare i Glaspalatset eller
på Secessionen — är att i minnet genomlefva äkta konstfröjder. En
enda måste ännu särskildt framhållas, Skottlands Bruno Liljefors, hvilken
som denne lefver på landet omgifven af den djurverld, han samman med
naturen skildrar. Sålunda har Denovan Adam på samma innerliga och
djupt erfarna sätt som Liljefors lyckats till en stor helhet
sammansmälta djur- och naturlif, ett sammansmältande, som endast en
kärleksfull och outtröttlig förtrolighet med båda möjliggör.
Denovan Adam hade får och oxar i Vinterkvarter och i Höglandet,
djur om hvilka jag blott vill säga att den, som håller det otroligt att han,
egyptiskt, skulle kunna tillbedja en oxe, icke bör vara för säker innan
han lärt känna de härligt dystra, mäktigt starka och tåliga djur, Adam
målar. Endast Carducci — i en monumental sonett — har gjort oxen
en liknande rättvisa.
Utom landskapsmålarne, finnas bland Glasgow-skolan flera ypperliga
porträttmålare. I nya pinakoteket kan man beundra en af dem, Lavezy,
i hans Lawn-Tennis-spel i en engelsk park, där han fäst på duken allt
det spänstiga behag, som detta det vackraste af alla spel ger den
ungdomliga gestalten tillfälle att utveckla. De porträtt Lavery hade på
Secessionen voro fina men icke synnerligen intressanta. Walton är den af
Whistler kanske mäst påverkade. Han hade en akvarellserie på grå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
