Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. III. Den naturalistiska idealismen i Storbritannien och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
pappér — scener från London -— inför hvilka man första gången tänkte:
»detta är fräckt men underbart»; den andra: »detta är djärft men
beun-dransvärdt». På dyn största af dem — Kensington Gardens — bildade
gråpapperet, utan öfvermålning, en bred sandgång: i bakgrunden några
tunna gröna »klattar»; i förgrunden några svarta och hvita : flyktigt men
karaktäristiskt som en japanes hade Walton med dessa medel framtiollat
hela stämningen af parkens vårgröna träd och lekande barn. Och den
Engelska flicka han målat i olja, i bastfärgad promenaddräkt mot en hvitgul
bakgrund —- »symfoni i gräddhvitt» kunde Whistler kallat det — var sa
kraftigt karaktäriserad, där hon stod i all sin fina energi, att man började
grubbla öfver hennes historia, ’ett grubbel, de flesta målade unga damer
lämna en alldeles i ro för.
Lika ypperligt’ som Waltons fina toner skildra Londonintryck, lika
väl lämpadt är Arthur Melvilles manér för de orientaliska bilder, som äro
hans område. Den, som minnes Zorns akvareller från Dalarne för några
år sedan, kan lätt göra sig ett begrepp om Melville’s akvarellteknik. Pa
nära håll ser man endast en oredig mängd breda, små, färgstarka fläckar,
hvilka på afstånd flyta samman till bilder af trolsk liflullhet, bilder, som
ögonblickligt försätta en midt i färgen, ljust, ja ljudet, af det orientens
lif, som Melville hälst framställer.
Ingen jämförelsepunkt finnes för att ge ett begrepp om James
Guthne’s stil, den raska, hänkastade penselföringen, det breda,
manliga uttryckssättet, såväl i de landskap, i hvilka han ställer sina figurer,
som i de kraftiga och liffulla porträtt, där han når till karaktäristiken af
det själiska genom full, ärlig karaktäristik af det yttre. Men trogen sin
skolas grundsatser, väljer han de sanningar han uttalar. Han hade icke
1894 i München någon tafla jämförlig med den härliga Fruktträdgård,
han 1890 utstälde. Men han hade tvenne porträtt, i hvilka han gifvit
den engelska kvinnans tvenne stora typer på ett genialiskt sätt: den ena
genom en af lif, helsa och vilja strålande skolflicka i brokig klädning,
hängande blondt hår och sjelfsvåldig hållning; den andra genom en smal,
fin, blek, stel Blondine, hvars första ord, om hon kunde talat, skulle varit
ett till skolflickan riktadt: »shocking»!
Bland de äldre skottska målarne märktes Sir George Reid genom
några utmärkta porträtt.
Som en framstående, af japaneserne påverkad, dekorativ konstnär,
med bilder af fin, gobelinliknande verkan, med motiv ur nutidslifvet eller
sagan, visar sig Alexander Roche. Han har icke en Gerhard Munthes
originella fantasi, men deremot en mycket säkrare känsla för den bestämda
gränsen mellan det dekorativa och det illustrativa, en gräns, som Munthe
ännu ofta öfverskrider.
England har många representanter för den skottska skolan och
fullt jämförlig med flera af dennas målare är Alfred East, som i
München hade en månnedgång och en höststämning, både stämningsdjupa och
färghärliga, samt Slott of Oldham.
Såväl Stott som Corbett, Alfred Parson — illustratör i Harpefs
Monthley — den betydande porträttmålaren Shannon\ Child-Hassam,
Mac-Even och hvad de alla heta, dessa dels engelska, dels
anglo-ameri-kanska konstnärer förtjenade väl ett särskildt omnämnande, hvilket
utrymmet dock ej medger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
