Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. III. Den naturalistiska idealismen i Storbritannien och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
violen och blågrönt som vårens aftonhimmel — har Böcklin stält mot en
bakgrund, hvilken helt tolkar den, själfva naturen i mörker dränkande,
sorg, som människorna däremot endast ofullständigt uttrycka. Denna
bakgrund är en kalkhvit kyrkogårdsmur, bakom den några väldiga
svarta cypresser och bakom dem en entonig, gråsvart, blytung himmel
På knä invid Jesus ligger Maria, en gammal kvinna med fåradt anlete,
och ett uttryck, icke af sorg men af förvirring. Hon känner ännu intet;
hon har nyss genomlefvat det ofattliga; dödskampens rosslingar ljuda
fortfarande i hennes öron, mot hvilka hon pressar händerna, som för att
utestänga dessa ljud. Detta Maria-hufvud är ett af de få undantagen
från hvad som ofvan-, yttrades, att det själsliga uttrycket icke ligger inom
Böcklins egentliga område. Han skulle häller icke kunna äga den
oöfver-träffade åtyrkan på sitt eget område, om han trängde medkännande in
i den mänskliga andens djup.
Det händer stundom att två taflor tillsamman gifva ett intryck,
som förstärker hvarderas särskilda. Ett sådant erfor jåg på Secessionen,
där en Böcklins brunröde Iriton under vågsvallet sorglöst tutade i sin
vridna snäcka bredvid R. Berghs Porträtt af Eva B., detta ypperliga
porträtt, där färg och uttryck tillsammans uppenbara en djup tragik
och bredvid tritonen lefvande åskådliggjorde: att förlusten af
naturvarelsens omedelbara, sorgfria tillvaro, det högre kvalet för det högre
lifvet — detta är det pris, vi måste betala för vår mänsklighet.
Böcklins inflytande spåras hos de unga tyska konstnärerna, men
man finner på samma gång att han har det äkta geniets kännetecken,
att i oändlighet kunna inspirera men mycket illa kunna imiteras. Han
liknar i detta — och ej blott i detta — fall Millet.
Mången torde studsa öfver ett sammanställande af Böcklin, det ideala
landskapets störste skildrare, och Millet, det franska bondelifvets realistiske
målare. Men huru skilda deras områden och egenskaper än äro —
båda äro århundradets störste »syntetister», genomträngda af
helhetsåskådningens och urvalets betydelse för äkta konstnärligt skapande.
Hvardera danade sin egen stil inifrån, och genom- genial intuition fu mo båda
sitt rätta uttryckssätt. Och om det är en ofta upprepad erfarenhet, att
konsten har sina föregångsmän, hvilka endast kämpa och falla, hvilka
hafva de nya idéerna, men icke den dem motsvarande tekniken färdig,
så är det lika visst, att där en ny rörelse verkligen segrar, är det genom
en genius, hvilken icke blott har vilja utan äfven m,kt. Dessa genier
äro icke kritiska, icke osäkra, icke tviflande på sig sjelfva, icke lyssnande
till tidsmeningar. De äro tvärtom som Miliet, som Böcklin spontana,
poütiva, själfhärliga och gå sin raka väg mot mål, dem ingen före dem
sökt; och gå den, om så kräfves, hela lifvet allena.
Båda dessa stora andar hafva lefvat helt med naturen, låtit sig
fyllas af dess innersta väsen. Millet älskade Barbizons vida betesmarker,
mörka plogland, knotiga fruktträd så som Böcklin Italiens svarta cypresser
och blåa haf. Båda målade ej naturen omedelbart, utan först sedan
den gått dem i blodet, blifvit deras eget inre Lf. Nattens stilla mörker
öfver fältens gränslösa vidder, luften, i solig klarhet eller fyld af
månskenets ljusfloder eller darrande dimmor —- dessa äro Milleds ingifvelser
så som klippor, lundar, ängar och böljor Böcklins. Millefs allmogemän
och kvinnor äro lika omedelbart utsprungna ur naturen som Böcklins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
