Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. III. Den naturalistiska idealismen i Storbritannien och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 12
tritoner och nymfer. Liksom dessa äro organiskt ett med hafvet och
ängen, äro Millefs jordarbetare organiskt samhörande med den torfva
de vända och beså; till gestalt och uttryck ett enda stycke med sitt
arbete, hvilket de sköta i lika omedelbart samlif med verldsalltet, som
Böckiins naturvarelser, hvilka aldrig så eller spinna. Böcklins ideala
skönhetsvärld är så djupt känd, att den öfvertygar om sin verklighet; Millets
verklighet är så djupt känd, att den öfverväldigar genom sin skönhet.
Båda lyssna till den lifvets äkta mystik, den »höga, heliga visa», hvilken
ljuder ui naturens djup; de kunna förnimma dess toner, emedan bådas
innersta väsen är religiös naturandakt, är antik ro, den andakt, den ro
hvilka vår jagade tid saknar. De äro emellertid båda modärna så till
vida, att de tänkt öfver sin konst och arbetat för att fullkomna dess
medel till uttryck för hvad äfven deras tanke sagt dem vara konstens
uppgift — sedan redan deras omedelbara intuition fört dem in på vägen
mot den samma. Millet har upptäckt att »skönheten är människans
harmoni med sin verksamhet», att allt djupt kännetecknande, allt, som
finnes på sin rätta plats, är skönt. Böcklin har upptäckt, hvad hans
landsman, Amiel, uttalat, att »ett landskap är ett själstillstånd», och att,
ju mer detta är fallet, ju djupare verkar naturintrycket. Hvarken Millet
eller Böcklin har funnit skönhet hos kulturmänniskan och stadslifvet, hvilka
ingendera gifvit ett grand af sitt intresse; naturen och de varelser, som
sträfva eller leka i naturen, synas dem uppenbara skönheten. Båda hafva
stärkt denna känsla genom den antika litteraturen och hos denna lärt
sig de medel med hvilka det väsentliga, det högtidligt naiva bäst kunna
uttryckas. Båda äga de stora, förenklade linier i framställningen, det
enhetliga, som undviker att fördjupa sig i det lilla enskilda draget, för
att starkt framhäfva det typiska, allmänna draget. Millets såningsman
på fältet, hans herde vid fållan, hans vedhuggare med bördan äro lika
monumentala, där de fast och fritt teckna sig mot jordens eller himlens
vidder, som Böcklins träd och klippor. När nutidens mystik vill göra
Angelus till Millefs betydelsefullaste tafla, därför att det unga paret där
beder vid aftonklockans dallrande toner, visar den därmed sin ytlighet,
ty ej blott Angelus, alla Millet’s bästa bilder äro idel andakt. Böcklin
gör intet i naturen olikt naturen, men han diktar naturens tema vidare;
han ger gestalt åt de fantasier naturen väcker i människosjälen och åt
den stora mystik, med hvilken naturen och lifvet till brädden fyller
människohjärtat.
Det finnes icke ett motiv, icke en linie, icke en färgton genom
hvilken den enes konst liknar den andres. Böcklin är lika afgjordt
kolonist, som Millet är plastisk till sitt konstnärstemperament och det är
endast med afseende å den stora stil de båda äga, som de med
hvarandra äro jämförliga och belysande för den äkta syntetiska och
symboliska konstens väsen.
Vårt århundrade har bland sina målarsnillen mer än en profet och
undergörare. Men det har få gudar, som hvila i sitt eget väsens djupa
ro och kraftfylda harmoni. Till dessa gudar höra Böcklin och Millet.
Och endast af gudar hafva vi att vänta uppenbarelser om konstens som
om lifvets innersta väsen.
Oktober 1894. Ellen Key.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
