Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Två utställningar, af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
De förnämsta talangerna å denna sida, en Rosen, Cederström,
Kronberg lyste i början på föreningens utställningar. Äfvenså bland de
opartiske Björck och prins Eugène, bland de öfvergångne herr och fru
Pauli. Men vare sig att de funno, att deras kända märken drunknade
ibland medelmåttor, eller af andra skäl, har deras deltagande s lappats,
och i år vid föreningens fjärde utställning skönjes Björck ensam som en
planet af den större ordningen på utställningshorisonten. Hufvudsakligast
hans arbeten ta därför granskarens uppmärksamhet här i anspråk.
Porträttet af prins Eugène är ett arbete af rang. Föremålets varmt
sydländska hy är förträffligt återgifven. Figurens, särskildt hufvudets,
hållning är osökt, ädel och vacker. Däremot är teckningen liksom äfven
modelleringen af händerna något för slapp för att, som åsyftas, man
skulle kunna tänka sig den furstlige målaren i fullt arbete.
Önskningar äfven i andra afseenden skulle väl kunna framställas, men det
vore att i otid kasta skugga på en förtjänst, som här framträder i en
förträfflig dager.
Bäst gör sig Björcks konst dock gällande, synes det mig, i
porträttet af Wallander. Träffande och bredt i anläggningen, är det ampelt
modelleradt med en fet och smältande fager färg.
Äfven ett skördefält är varmt, fulltonigt, mångskiftande, som det
anstår ett regnbågslandskap.
Denne konstnär besitter stora naturliga särskilda målar-gåfvor. Han
har på denna utställning undgått de faror, hvartill hans ovanligt varma
kolorit stundom lockar, såsom vid hans porträtt utstälda i vintras, där,
genom ett öfvermått, färgen smakade något förskämd. Däremot
förefinnes ännu hvad jag vill kalla en brist på beslutsamhet i själfva
hel-stöpningen, hvarigenom verket delvis något löst flödar öfver sina gränser.
Sedan denna betydande talang blifvit skärskådad, skulle de öfriga
några och sextio af den mindre ordningen, som i regel hålla sig
omkring medelmåttan, något öfver eller under, utan vidare kunna, med en
aktningsfull hälsning för den smak, det redbara arbete, det omsorgsfulla
utförande, som i allmänhet strax faller i ögonen — förbigås. Icke så
som skulle de ej tåla vid en granskning. Anledningen vore snarare den,
att det icke gifves något behof för ett dylikt uttalande.
Ty hvad är väl kritikerns uppgift i ett fall som detta. Är det att
sätta betyg med ord såsom läraren i skolan sätter betyg med bokstäfver:
a till en, b till en annan, c till en tredje o. s. v.? Näppeligen! Eller
att som Kellgren på sin tid uppträda som offentlig bestraffare och med
svidande slag från ironiens och satirens ferla gissla svagheten därför, att
den icke är en talang, eller medelmåttan därför, att den icke är ett
snille? Jag tror det icke. Kritikerns ställning synes mig vida
anspråkslösare. Hans väsendtliga uppgift torde vara att tjäna till en
sammanknytande länk, ett förklarande medium mellan den högt begåfvade
konstnärens rikare och allmänhetens fattigare syn på tingen. Medger man
detta — och i betraktande af de största auktoriteters utlåtande är ej
annat möjligt — så medger man äfven, att det finnes fall, då kritiken
blir temligen öfverflödig. Nämligen där konstnärens uppfattning föga
skiljer sig från den allmänna, och verket, som man säger, förstås af sig
själft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
