Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Två utställningar, af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
Detta synes mig just fallet i Svenska konstnärernas förening.
Konstnären där väljer vanligen, hvad alla förstå med ett pittoreskt motiv. Han
synes afmåla det med nöje men utan den lidelse, hvarförutan intet
konstverk, i ordets höga betydelse, uppstår. Han återger med skicklighet och
tålig omsorg det liniespel, den färgharmoni, som hvar och en*med något
litet öga, någon liten känsla, någon liten bildning för sig själf kan
upptäcka. Och resultatet blir vanligen en högst angenäm duk, omtyckt af
publiken, emedan den ej öfverstiger dess nivå, och därför särdeles
lämplig att pryda dess salonger. Är kritiken sålunda öfverflödig, böra
följande lösa anmärkningar betraktas blott som ett offer ät gängse bruk.
Ingen tafla är mera karakteristisk för det ofvan anförda än Johan
Ericssons »Backuddèn», för öfrigt ett vackert, väl mäladt stycke natur.
Lundberg har en liten porträttsstudie i medeltidsstil, klarare i färg
och starkare i karaktär än vanligt — men bröstet förefaller ihåligt som
på en mannekäng.
Grefvinnan Wrangel utställer ett landskap i något reserverad ton,
där luften är diskret, som i verkligheten slöjan öfver sätern, när solen
svagt ler genom tårar.
Arborelius är som alltid tilltalande genom sin friska färg.
Rålambs ena häst är känsligt uppfattad men tiodubbelt förtunnad,
tyckes den skygga för sin egen förtjänst.
Wallander visar ett försök i en mera uttryckskraftig stil än eljest,
men försöket är blott till hälften lyckadt och vinner ej helhet genom en
ogemen lam i form af en tempelport, hvarvid man ofrivilligt spörjer:
kolonner, hvad viljen i?
Tillägges att Westmans vinterstämning är mera prydlig än sann, att
Schultzbeig redan yttrar mycken skicklighet, och att Lindbergs reliefer
förefalla väl träffade, återstår intet att säga om Svenska konstnärernas
förenings fjärde utställning.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
