Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Två utställningar, af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
med en aftynande i åskådning och återgifningsmedel. Dessa äro de
naturliga elementen i striden, och af dem har Konstnärsförbundet haft
sin fulla del, åt hvilken ingen bör beklaga sig. Men det onaturliga är,
att förbundet haft att strida med den äldre generationen i akademiens
skepnad, gynnad af staten med betydande privilegier samt smyckad med
diverse titlar, som i detta byråkratiska land få en allt för stor betydelse.
Tydligen har här i utrustning med denna världens goda varit en
våldsam öfvermakt å de äldres sida, som af de yngre, gående i striden med
tomma händer, kunnat motvägas endast genom ett rikt mått af entusiasm,
Men så mycken kraft, som dertill förbrukats, lika mycken kraft har
af-gått från utvecklingsarbetet af de nya konstformer, de sökt. Om de
funnit dem, somliga redan förut, och de flesta nu efter tio år, bör
därför lärlingstiden i hänsigt till svårigheterna dömas snarare förvånande
kort. Och vill den trångsynte klandrande lägga konstnärerna till last,
att de öfverdådigt upptogo en strid, med hvilken de icke hade något
direkt att göra, må dylikt från konglig akademisk synpunkt vara gällande.
Men djupare skådadt tror jag mången redan nu erkänner, att
förhållandena tvungo Konstnärsförbundet att utkasta stridshandsken, liksom för
visso eftervärlden skall rista deras namn på den konstnärliga frihetens
ursprungstaflor.
Konstnärsförbundet var från början ej blott ett stridsförbund utan
äfven en skola. Anledningen var den, att så många unga svenskar, som
lösslitit sig från undervisningen i akademiens lärosalar och med
ofullbordade studier i början på 8o-talet samlades i Paris, där, utsatta för
enahanda inflytelser samt lefvande tillsammans, lade grunden till en
gemensam konstbildning, som kan sägas hafva sin dubbelrot i naturalismen
under Lepage samt impressionismen under Monet och Manet, medan
Barbizonskolans vördade mästare mera ur fjärran blickade ned och
öf-verhägnade studietiden i den nya konstens förlofvade land. Denna
gemensamhet i uppfattningssätt och teknik stärktes yttermera genom striden
hemma. Ty der några ha att kämpa mot många blir, som sagd t,
sammanslutning af nöden; och en nära sammanslutning vållar lätt intryck
eller aftryck i konsten. Väl icke alldeles utan skäl har man sålunda
talat om förbundets gröna och om dess blåa tid. Denna skolformighet
— hufvudsakligen dock uttryck för det naturliga förhållande, att
konstnärer äro barn af sitt land och sin tid — har ej litet bidragit till att
öka massintrycket af förbundets utställningar. Men detta har äfven på
sin tid i någon mån sammantryckt eljest obändiga individualiternas
former samt i viss grad sammansuddat deras koloristiska hy. Att detta i
längden icke var önskvärd t föll i ögonen. I år synes man ock ha
inslagit på den rakaste vägen till målet — det är den väg, som låter
hvar individualitet prononcerä sig i möjligaste frihet, sä att mot den
gemensamma jordmånen de olika skaplynnena säreget färgade klart afteckna
sig. Härtill är förbundet tvifvelsutan att lyckönska, och dä segern nu i
rent konstnärligt afseende är vunnen, och lederna ej behöfva hållas så
nära tillhopa, är det att hoppas och förutse, att förbundet allt framgent
fortsätter på denna väg, skrifvande på sitt baner det originellt
individuellas utveckling i sin högsta grad och potens.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
