Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Två utställningar, af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
syskon. Denna enformighet kan icke läggas Bergh till last. Hans
porträtt af Kreuger är icke likt hans porträtt af Kleen, hans porträtt af
»Min hustru» icke likt det af Fr. Bonnier och detta senaste icke likt
något af de föregående. Härutinnan visar den fine psykologen
synnerligen sitt mästerskap, att han genom ett städse verksamt inre arbete
vet att forma sin framställningskonst olika, efter som olika uppgifter det
fordra.
Berghs öfriga i år utstälda arbeten röja mindre prägeln af hans
personlighet. I Ladan har han genom en egendomlig strimmig teknik
frambragt ett illusoriskt bjärt solnedgångsljus. Akvarellskizzerna äro
lärorika i frågan om färgernas dramatiska betydelse.
Som porträttmålare märkes äfven Th’gerström. Länge stående
mera i bakgrunden har han på senare åren höjt sig till en framstående
plats. Om hans oerfarna tid minner ännu Askbyn. Vid skogsbrynet
företer däremot den djupare uppfattning konstnären tillkämpat sig, ehuru
färgskalan ännu är torftig och färgen något ogenomskinlig. I Porträtt af
min hustru täflar däremot Thegerström med utställningens främste i god
teknik samt en fagert beslöjad färg.
Porträttet af Aulin synes mig emellertid förena de flesta goda
egenskaper hos denne talangfulle konstnär. Det uttrycksfulla allvar, hvarmed
den kände musikern aftecknar sig mot den svart blå gröna bakgrunden —
stråken elastisk på strängarne af den lyfta fiolen —- blicken som Irån
det nedböjda hufvudet skådar inspireradt mot åskådaren — den lifliga
rörelsen i händerna — och öfver det hela en verkligt musikalisk
hållning, göra detta till ett med skäl mycket uppskattadt arbete.
Om Liljefors har jag nyligen haft tillfälle utförligare redogöra i denna
tidskrift, hvarför jag nu blott antecknar att hans Uf i storhet till och
med öfverträffar mästerverken från hans vinterutställning.
Jansson har en skir Morgonstämning i en trolskt blå färgskala.
Skeppen hvila som i drömmar på den stilla vattenspegeln, medan vid
sidan af kyrktornet solen annilinröd bestiger morgonhimlen, som andas
födelsens vemodiga skönhet. Mindre välst md och ej så litet gréle i
tonen är den stora duken, ehuru äfven den med förtjenster och storhet
i liniema.
Tillägger jag att Arsenius visar prof på sin förmåga att träffande
karakterisera race- och kapplöpningshästen, samt i en tafla med några sådana,
beridna, vadande öfver en flod uppnått mycken liflighet i komposition
och känsla i landskap; att fröken Bonnier i år mindre fördelaktigt utställer
ett landskap och två porträtter, hvaraf dock det manliga är mycket likt
och det kvinliga godt i anläggningen; samt att fru Manheimer med enkla
medel ådagalägger en distinguerad uppfattning; återstår blott att nämna
en märklig och säregen målare. Jag menar Nelson.
Mindre förstådd än någon redan derför att han ännu är under
utveckling och under alltför tydligt inflytande af gamla holländare och
italienare utställer dock Nelson arbeten som genom originalitet, djup och
skön kolorit gifva det högsta löfte. I hvil en omgifning man bör teckna
ett ansigte för att bäst framhålla dess karakter — i hvilka ljuseffekter
för att mest energiskt förstärka dess relief, visar oss Nelson med ännu
osäkra och famlande men beundransvärda grepp. Märk t. ex. öfverens-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
