Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - En bortglömd banbrytare. Pierre Bayle, den modärna tidskriftens fader, af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
%
I
ut medgifver staten rätt att göra allt, som den har makt till, förbjuder
den dock att fjättra och hämma undersätarnes tankar. Därtill har den
enligt honom ingen befogenhet. Men Baruch Spinoza var en enslig
tänkare, som skref på latin, d. v. s. för ett fåtal. Agitatorn för
upplysning, den förste som predikade denna för massan af bildade och för
deras herrar, den förste som förfäktade dess grundsatser högt och
oförskräckt, i folianter såväl som i tidskrifter och i pamfletter i fickformat,
den som först gjorde dem till människors allmänna egendom, det var
den franske hugenotten Pierre Bayle. Eller som Hettner uttrycker det:
»Det gälde att föra tänkandets, tviflets och forskningens anda, hela
sträf-vandet.efter bildning, ut från vetenskapsmannens studerkammare till alla
folklager, att göra religionens och moralens djupaste och heligaste satser
till brännande dagsfrågor för den allmänna meningen».
Hvad som historiskt sedt är Bayles största gärning är att han
vågade sätta emot hvarandra tro och förnuft, vågade skilja religion och
moral på en tid, då jesuiten, naturforskaren Athan. Kirchner
samman-stälde 6,561 olika bevis för guds existens. Bayle, som öfverallt sökte
utleta förnuftiga grunder till allt och i mänsklighetens historia sökte
fördomsfritt skilja på godt och ondt, hade det modet att förklara att ateism
icke finge förvexlas med omoraliskhet, utan att en ateist kunde af
naturliga grunder vara i stånd till goda och ädla handlingar. I sina
»tankar apropos kometen» af 1682 skrifver han; »Det evangeliska modet
(att icke stå det onda emot och att vara ödmjuk) är ett helt annat mod
än det krigiska, och ändå fins det på jordklotet inga mera krigiska folk
än de kristna. Af oss lära t. o. m. de otrogna vapnens bruk». Dylikt
»gäckeri» kan onekligen vara något att tänka på ännu i denna dag, då just
nyss ett stort rike i fjärran östern varit i färd att krossa ett annat ännu
vida större med tillhjälp af den krigskonst, som det lärt af det kristna
vesterlandet. Pikanta aktualiteter äro för resten visst icke sällsynta i
denna’ skrift. Bayles kritik öfver »den afgudabild. kallad heder», åt
hvilken hans tids kristna offrade pä duellens altare, i skarpaste motsättning
till sin religions bud, är än i dag lika dräpande för största delen af
kulturvärlden och just för kretsar, hvilka eljes särskildt brösta sig Öfver sin
kristligt-samhällsbevarande färg.
Se här ytterligare några citat ur s^pima arbete: »Inbillen er
sålunda icke, att personer utan religion skulle handla sämre än ni kristna
med eder religion. Ty böjelse för medlidande, för nykterhet, för
mildhet o. s. v. kommer icke af att man vet att det fins en gud, utan af
ett temperaments-tillständ, som befästes genom uppfostran, pä grund af
personligt intresse, genom sträfvan efter beröm, genom förnuftsinstinkt
och andra liknande motiver, hvilka lika väl förefinnas hos en ateist som
hos andra människor» . . . »Dygden är tilldragande genom sina
naturliga egenskaper, oberoende af hvarje lag. Hvad har du lärt dig af
filosofien? frågade man en grekisk filosof. Jo, svarade han, att göra
ouppmanad hvad andra göra af fruktan för lagarna».
Vi framhålla här uttryckligen att Bayle själf icke var ateist. Han
tog endast ateisterna i försvar mot ofördragsamheten och använder, när
så passar sig, deras dygder som spegel för de kristne. Hvad han söker
träffa är blott de positiva, stela dogmerna, den formalistiska gudstjänsten,
den förvärldsligade kyrkan, i allmänhet alla trosformer, som skilja sig från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
