Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Om statsrådets parlamentariska ansvarighet, en studie af C. G. Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
Sä uppsteg 1688 Vilhelm III pä Englands tron eftei och till
följd af revolutionen, som han ledt och genom hvilken han för all framtid
satte en gräns för kronans ingrepp på parlamentets maktområde.
Genom »rättsförklaringen» blef en bestämd och distinkt gräns dragen
mellan kronans och parlamentets maktområden; representationens fri- och
rättigheter hade derjemte blifvit så lugnt men sä energiskt häfdade under
en kamp genom århundraden, att föga lockelse derefter fans för en
kronans minister att förgripa sig på dem.
Säkerligen skulle emellertid Vilhelm, en af de mest öfverlägsna
herskare-naturer, som kanske någonsin funnits, kunnat regera sitt land utan att i
valet af sina rådgifvare taga hänsyn till partiställningen i parlamentet,
om han velat nöja sig med att regera öfver ett England lika blottadt
på allt inflytande i Europas angelägenheter, som Stuartarnes England
varit det. Men han hade alltifrån sin barndom med orubblig bestämdhet
och osviklig trohet mot sin kallelse utstakat för sig ett stort lefnadsmål.
Detta mål var att stäcka Ludvig XIV:s öfvermakt och hindra en fransk
hegemoni i Europa.
För uppnåendet af detta mål var Englands medverkan nödvändig;
dess inre strider måste sluta och dess väldiga krafter riktas utåt.
Vilhelm utförde begge delarna.
Det visade sig då snart, att en sådan kraftutveckling, som den
England, själen i en stor europeisk koalition, måste utveckla icke var
möjlig utan en viss ändring i styrelsesättet. Vilhelm hade blifvit kallad
till England af både tories och whigs, hvilka förenat sig för Jakob ILs
störtande. Han delade derför i början de högsta embetena mellan män
ur begge partierna; liksom han under hela sin regenttid kraftigt skyddade
det underlägsna partiet mot de förut så vanliga förföljelserna frän
majoritetens sida.
Följden af rädgifvareplatsernas besättande med både tories och
whigs visade sig dock snart olycklig såsom medförande både i
rådkammaren och representationen intriger och käbbel, hvilket i sin tur verkade
förlamande på styrelsens gång; Dä utsöndrade Vilhelm så småningom
tories ur rådkammaren och fylde den uteslutande med whiger, hvilka på
samma gång hade pluralitet i underhuset.
Så uppstod utan någon fordran derpå från underhusets sida den första
solidariska ministären, hvilken tillika var parlamentarisk, såsom sammansatt
af parlamentsmajoritetens ledare; en Somers, en Montague m. fl.
Resultatet blef det mest glänsande: enhetlighet i styrelsen vanns och dermed
en förut icke anad kraft, samverkan mellan begge statsmakterna
uppnåddes, och landet underkastade sig nu villigt bördor och offer, som
skulle förefallit en föregående generation odrägliga. Utåt blef England
hufvudet i och stödet för den koalition, som slutligen satte en gräns för
den franske Ludvigs öfvermod, och i det inre utfördes storverk, som i
dag äro en källa till stolthet för det nittonde århundradets engelsmän.
Detta nya styrelsesätt framgick sålunda, icke ur en kombination af
rättslärdes funderingar eller en kritiklös efterapning af andra länders seder;
utan liksom så många engelska institutioner framväxte och mognade det
ur förhållandenas kraf och det engelska statsskickets organiska utveckling.
Det ger sig icke heller ut för en parlamentets rätt att fä tillsätta kronans
ministrar. Tvärtom är det en från konungens sida fullt frivillig
kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
