Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Om statsrådets parlamentariska ansvarighet, en studie af C. G. Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
promiss, hvarigenom han i användandet af sina prerogativ låter leda sig
af rådgifvare, tagna ur parlamentsmajoritetens leder, för att i gengäld få
sig tillförsäkrad denna majoritets kraftiga stöd och medverkan.
Då denna kompromiss är frivillig har konungen också rätt att neka
sin samverkan med representationen. Och att i konsekvens dermed
omgifva sig med andra rådgifvare än majoritetens ledare. Denna rätt
har också blifvit med synnerlig framgång häfdad i England under det
parlamentariska styrelsesättets vidare utveckling.
Under de tvenne första konungarne af det Hannoverska huset voro
whigerna nästan oafbrutet styrande; de uppehöllo konungahuset på tronen
och fingo i gengäld disponera de kungliga prerogativen utan intrång från
regenternas sida. Men med Georg III:s uppstigande på tronen år 1760
ändrade sig detta. Denne monark var mån om sin makt, hade en fast
vilja och egde dessutom såsom infödd engelsman större förutsättningar
än företrädarne att vinna sitt folks förtroende och göra sin kungliga vilja
gällande. Georg III fann nu whigpartiets stora makt tryckande och
beslöt sig för att bryta densamma; han afskedade whigministären oc:i
kallade sina förtrogne till rådsbordet. Med omvexlande lycka kämpade
han för det personliga handhafvandet af sina prerogativ under tvenne
årtionden till dess William Pitt d. y. öfvertog ledningen af ministären.
Det var i en kritisk tidpunkt. Oppositionen var starkare och
öfvermo-digare än någonsin. Den till och med ville inkräkta på de kungliga
prerogativen genom att hindra konungen att begagna sin rätt att upplösa
underhuset; men Pitt stod oförfärad kvar och uthärdade stormen.
Whigmajoriteten kunde icke göra sin vilja gällande och den vanliga
följden af en omåttlig och steril opposition gjorde sig gällande. Partiets
anseende sjönk och då konungen i rätta ögonblicket upplöste stortinget
och påbjöd nya val, sopades dess majoritet bort och ersattes med en
regeringsvänlig.
Detta är af betydelse för en rätt inblick i parlamentarismens väsen;
det visar nemligen dels, att detta styrelsesätt icke hindrar att initiativet till
regeringsåtgärder utgår från en kraftig och om sitt mål medveten konung,
dels att äfven i England konungen kan sätta en gräns för en öfvermodig
majoritets hersklystnad, om han vet att göra detta i ett fall, der hans
goda sak ger honom styrka, och der han kan rycka sitt folk med sig.
Man torde invända, att dessa fall ingenting bevisa, att nu så lång
tid förgått utan något ingripande från kronans sida, att denna faktiskt
förlorat sitt inflytande. Det bör då påpekas först och främst, att de
lojala egenskaperna såväl hos de engelska regenterna som framförallt hos
de begge stora partier, hvilka styrt landet, gjort en samverkan mellan
de begge statsmakterna lätt och förebyggt hvarje sådant sakernas tillstånd,
som kunnat göra konungamaktens ingripande till en nödvändighet.
De engelska partierna hafva dessutom sjelfva med vis måtta utstakat
gränser för sin makt. Genom sjelfstyrelsen äro stora områden af
förvaltningen fullkomligt undantagna från partiväldet; och denna
sjelfförvalt-nings fulla sjelfständighet stödes af en i sin ordning fullt sjelfständig
domaremakt. Än vidare har parlamentet frivilligt begränsat sig sjelf i
utöfningen af sitt vigtigaste prerogativ, beskattnings- ech anslagsrätten.
Fallet är hemligen, att så godt som alla de för statslifvets regelbundna
gång nödiga utgifterna äro en gång för alla hänvisade till »the Consoli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
