Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Om statsrådets parlamentariska ansvarighet, en studie af C. G. Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387
dated found», hvarunder jemväl lagts statens ordinarie inkomster så långt
de kräfvas för dessa bebof. Hvad som behöfves för statsmaskineriets
dagliga matande finnes sålunda tillgängligt oberoende af parlamentet och
partistriderna.
Fråga torde det väl också vara, om icke drottningen i sjelfva verket
utöfvar ett betydligt inflytande på sitt lands styrelse, ehuru det icke synes,
emedan det sker icke emot parlamentet utan genom dess ledare. I alla
händelser har det engelska konungadömet sina prerogativ kvar, och skulle
det en gång finna sig manadt att använda dessa i en rättvis sak mot
parlamentet, skulle det engelska folket säkerligen liksom på Georg III:s
tid samla sig kring tronen och skydda densamma mot en förmäten
opposition.
Ehuru det engelska konungadömet icke af förhållandenas makt
drifvits till kamp med representationen och ehuru det på den grund för
den ytlige betraktaren ter sig såsom en tom dekoration, skall man nog
vid bättre eftersinnande nödgas medgifva, att densamma ännu är en
af det politiska lifvets viktigaste faktorer.
Eljes vore det otänkbart, att konungadömet skulle kunnat bibehålla
ett så kolossalt inflytande på det allmänna tänkesättet eller vara föremål
för en så djup vördnad, som fallet är i England.
Vilja vi nu lära af England, det enda land, der parlamentarismen
hittills visat sig oomtvisteligt välgörande, skola vi främst af allt finna, att
detta styrelsesätt icke betecknar någon ökad befogenhet för
representationen, är icke något dennas prerogativ. Tvärtom förutsätter
parlamentarismen en klar och skarp begränsning af såväl konungens som
representationens maktområden samt ett lojalt erkännande från hvardera sidan
af motpartens rättigheter.
Dess egentliga fält är icke hela statslifvet; dettas regelbundna så
att säga hvardagliga verksamhet, sedan det en gång ordnats, bör vara
oberoende af opinionen för dagen, såsom förhållandet också är i England.
Konungen utöfvar förvaltningen och har utan vidare att i detta ändamål
förfoga öfver de nödiga medlen.
Ett brutalt ingripande här af representationen genom anslagsvägran
kan icke af några omständigheter göras berättigadt. Lika väl som det
skulle vara ett svikande från konungens sida af hans pligt, om han utan
stöd af sina prerogativer för att öka sin makt ingrepe i lagskipningen
eller i förvaltningen för öfrigt, lika fullt vore det ett öfvergrepp af
parlamentet, om det nekade de för förvaltningen bestämda medlen. Någon
ändring i detta förhållande åstadkommes icke deraf, att konungen genom
sina ansvarige ministrar är kontrollerad i utöfvandet af sina prerogativ;
representationen, deremot okontrollerad. Det blir i alla händelser en
orätt, och en orätt, som hämnar sig; ty anslagsvägran är ett tveeggadt
vapen, som lika ofta träffar användaren som dennes motståndare. Genom
anslagsvägran, ämnad att hämma förvaltningens regelbundna gång, såras
allt för många intressen och skadas staten alltför mycket, för att icke
det parti, som använder detta medel, snart skulle se sig hafva förlorat
allt anseende hos sitt folk.
På detta område af statslifvet gå derför de begge statsmakterna så
att säga, hvar sin väg; och parlamentets hufvudsakliga uppgift är här en
kontrollerande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
