Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Om statsrådets parlamentariska ansvarighet, en studie af C. G. Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
Blir det deremot fråga om samhällsorganismens omdanande och
utveckling, om reformer och tillgodoseende af nya behof, då blir
förhållandet ett annat. Då är samverkan mellan statsmakterna nödvändig,
och på detta, man kan säga, rent politiska området, är det
parlamentarismen har sitt berättigade verksamhetsfält. En sådan nödvändig
samverkan åstadkommes nu derigenom att majoritetens ledare kallas till
rådsbordet.
Parlamentarismen kan derför karakteriseras såsom en kompromiss
mellan konungamakt och representation, och vilkoren dervid, att konungen
i användandet af kronans prerogativ låter leda sig af
parlamentsmajo-ritetens främste män, under att denna majoritet å sin sida i
användandet af sina prerogativ låter leda sig af och stöder regeringen. Men
första förutsättningen härför blir dock alltid konungens rätt att först
pröfva, om han kan låna sin medverkan till det mål, som
representationens ledare uppstält. Är detta icke förenligt med hans konungaed,
går det ut på åtgärder, som strida mot lag, utgöra en kränkning af
minoritetens, de smås och svagares i samhället rätt, eller vill majoriteten
tvinga konungen att svika de förpligtelser, honom åligga såsom statens
representant gent öfver andra makter, då är det icke blott hans rätt
utan hans pligt att vägra att ställa sina prerogativ till representationens
förfogande.
Detta behöfver ingalunda vara detsamma som ett personligt
regemente; en klok regent skall nemligen icke tillgripa en sådan
ytterlig-hetsutväg, såvida icke han ser ett statens lifsintresse i fara; och en
sådan konflikt slutar icke med seger för konungamakten, om den icke
satt sig en stor och ärligt menad uppgift före. Icke heller behöfva
dessa konflikter bli ofta återkommande eller svåra. Redan blotta
vetskapen om en dylik kraft hos konungadömet skall ålägga ett segrande
par i hofsamhet och måtta, dygder, utan hvilka makten blir en fara
istället för en lycka såväl för landet som för partiet sjelf; men hvilka
såsom mångfaldiga exempel visa, äro ganska sällsynta hos ett parti i
medgångens dagar.
Med en sådan ställning fyller konungadömet den stora uppgiften
att vara en regulator i statslifvet, en kontroll på parlamentet i dess
sträfvanden, lika väl som parlamentet utöfvar kontroll pä konungadömet
i dess egenskap af det redan ordnade statsmaskineriets spets och hufvud.
Derigenom undgås faran af en okontrollerad och enväldig
majoritets-diktatur.
Hvad är då statsrådens parlamentariska ansvarighet?
Statsrådens ansvarighet i konstitutionel mening öfverhufvud taget
är deras förhållande till representationen. Som kronans rådgifvare
vanligen på samma gång äro embetsmän, hafva förvaltande myndighet, äro
de i likhet med öfrige embetsmän också underkastade ansvarighet
härfcr. Men denna ansvarighet, som ofta handhafves och utkräfves i
samband med den konstitutionela, bör dock skiljas derifrån. I
konstitutionel mening påligger statsråden ansvarighet uteslutande för deras i
konseljen afgifna råd.
De hafva då först och främst att ansvara derför, att
konungamakten icke i utöfvandet af sina funktioner går utom gränserna för sin
befogenhet. Detta är den juridiska ansvarigheten och förekommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
