Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Om statsrådets parlamentariska ansvarighet, en studie af C. G. Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
389
såsom varande en yttring af parlamentets kontrollerande myndighet
alldeles oberoende af parlamentarismen.
Den parlamentariska ansvarigheten åter är kabinettets solidariska
ansvarighet för hela statsstyrelsens ledning, eller åtminstone en enskild
ministers ansvarighet icke för särskilda akter af hans verksamhet utan
för ledningen af under hans departement hörande ärenden i dess helhet.
Såsom ofvan påpekats är parlamentarismen att betrakta som en
kompromiss mellan kronan och representationen.
Majoritetens ledare taga plats vid konungens rådsbord och äro
här representationen ansvarige derför, att kronan uppfyller
kompromiss-vilkoren d. v. s., att styrelsen skötes i enlighet med af majoriteten
godkända principer och med sådan framgång att landet får nytta af
representationens uppoffringar.
Skulle nu majoriteten icke längre gilla regeringens politik eller
vara nöjd med dess sätt att främja densamma, afgår vanligen ministären,
emedan skälet för dess tillvaro, att garantera en samverkan mellan
statsmakterna, icke längre förefinnes. Den parlamentariska
ansvars-påföljden inträder då genast i och genom deras aflägsnande från
rådsbordet.
Stannar ministären åter enligt monarkens önskan kvar, oaktadt
densamma icke har majoritet i representationen, uppstår naturligen hos
denna en sträfvan att göra ansvarigheten gällande genom att drifva
ministären från sin plats och få den ersatt med en annan, som åtnjuter
representationens förtroende och sålunda kan återförena de begge
statsmakterna till samverkan.
Representationen använder då sina prerogativ för att motverka
regeringen istället för att underlätta dennas sträfvanden. Bland
maktmedel, som representationen då har att tillgå, har man äfven velat
inrangera interpellationer och misstroendevota; dessa åtgärder få dock
icke så anses. Deras syite är nemligen blott ett klargörende af
situationen, ett slags undersökande af, huruvida regeringen fortfarande eger
representationens förtroende, eller ett konstaterande deraf, att så icke
är förhållandet.
Lika så vanlig är den felaktiga uppfattningen, att de hos oss
brukliga statsrådsprotokollen skulle spela någon rol i fråga om den
parlamentariska ansvarigheten. Tydligt är ju, att om det skall kunna vara
tal om samverkan mellan krona och representation, regeringens ställning
till majoriteten alltid måste vara klar, särskildt då en representationens
åtgärd påfordras; och det är icke regeringens ställning för månader
eller år sedan utan dess ställning just i det ögonblicket samt dess planer
och mål för framtiden.
Men protokollen läsas ju först lång tid efter hållande af de
rådslag, hvars innehåll de bevara och sakna derför ofta aktualitet. Dertill
kommer, att det icke sä mycket är det eller det uttalandet, den eller
den åtgärden, som är föremål för ansvarighet, utan hela resultatet af
regeringens verksamhet, hvilket ju näppeligen, om det har någon
politisk betydelse, kan döljas för verlden och gömmas undan i protokollen.
Derför saknar också § 107 i vår R. F. hvarje spår af politisk
betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
