Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Från Norrlands skogsbygder, af Simson. I. En sydsvensk mans rekognoscering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
är för honom liktydig med rent silfver. Det första lystmätet för hans
spekulation blir den skog, som finnes i vattendragets närhet. Den, som
ligger längre bort, skulle kräfva större forslingskostnad. Den har i samma
mån, gent emot spekulationen, ett visst naturligt skydd, som visserligen
icke är af absolut beskaffenhet. Detta skydd räcker jämt så länge, som
den hoppfulle enskilde ägaren har tillräcklig ekonomisk makt och nog
sangviniskt lynne att emotstå de lägre bolagsanbud, som hans aflägsna
skogsfält måste betinga. Men liksom fienden, då han bryter i in landet,
är mycket bunden vid vägarna, om han vill hafva fram sin tross, så är
äfven skogsspekulanten hufvud sakligen bunden vid flottbara vattendrags
närhet. Lemna alltså eder imaginära öfyersiktspunkt, där ni knappast
upptäcker något spår af en härjning, som nere i dalarnes djup gömmes
af långa rader skymmande skogsåsar. Vill ni studera sköflingen på allvar,
så företager ni en resa uppefter det oundvikliga flottledet genom en trakt,
som tillhör urgammal skogsbygd, kanske lika godt hvilken.
En sak väcker strax er förvåning. Kan detta vara ett sköflingsfält ?
Dalens sidoåsar kantas ju af vidsträckta skogsränder, som evinnerligen
sluta sig tillhopa bakom er rygg och lika oföränderligt öppna sig i fronten,
där ni far fram. Stundom hotar ena randen att brista. Ni ser en
mal-äten fläck, som kan vara kalhuggen, rödd eller af gammalt inhägnad
ofvanför någon torpstugubacke i skogsbrynet. Randen hotar att brista och:
— »Nu börjar det! Elär skall man få se!» tänker ni.
Men så gör vägen en krok vid sidan af vattendraget. Det öppnar
sig en ny synvidd och så är den eviga skogsranden återstäld såsom ram
kring en helt oförmodad landskapstafla. Denna skogsrand kan vara
mager eller frodig, högreslig eller dvärgartad, ursprunglig eller beskattad,
men hon skall alltid förfölja eder. Och är ni en bland dem, som hafva
medborgares förtroende att tillse hvad som är rådligt för fäderneslandets
framtid, så skall hon förfölja eder såsom det onda samvetet, då det
hviskar:
— »Ännu är kanske tid för återvändo!»
— Kort sagdt, min sydsvenske läsare, den häller dess bättre icke
streck — denna uppfattning, som ni hemmaväft med ett fosterländskt
sinne såsom uppränning och vissa ur prässen framsväfvande intryck såsom
inslag. Efter eder generalmönstring från öfversiktspunkten och några
dagars resa inom skogsrandens oupplösliga trollkrets är ni snarast böjd
att ropa öfverdrift. I detta sinnelag slår ni er i språk med skjutsbonden
och säger:
— »Här på orten tycks det inte vara någon afverkning att tala
om eller hur?»
Han betraktar er förvånad med ett par rullande ögon, vältrar om
»mullbänken», besinnar sig och svarar:
— Hvad skulle dom afverka här, tycker herren? Här ä’ ju ingen
skog te’ ta’, vet jag!»
— »Men hvad är detta! frågar ni pekande. Är det trän jag ser
eller mossa?»
— Visst är det träna han sir! . . . Men inget sågtimmer . . .
Bara kastved . . . Lite gärdsel kanske . . . Möjligen något
hagastörs-ämne . . . Kanske inte heller det!
— »Men hvar ta ni byggnadstimmer då?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
