Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Slutord om operamålningarna, af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416
Slutord om operamålningarna.
Det har redan skrifvits så mycket om herr Björcks målningar i
Operakällaren, att man skulle kunna fullständigt dölja dem genom att
påklistra alla tidningsurklippen. Mängen har funnit detta tiop de huit
pour une omelette, ty hvad betyder några taflor uppe vid taket i en
matsal? Men å andra sidan hvad betyder en bit flaggduk af rektangulär
form? Ingenting i och för sig, men mycket när den höjs som fana och
stridande arméer samla sig för och mot. Operamålningarna ha varit fanan
i en strid om konstnärliga principer och konstnärlig frihet, hvars betydenhet
bland konstnärer icke kan eller bör underskattas.
Striden har ej varit alldeles till konstnärernas fördel, och om, som
i tidningarna försports, målningarna af teaterkonsortiet skulle borttagas,
kommer otvifvelaktigt det konstfiendtliga partiet att tillskrifva sig segern.
Äfven af en ogynsam strid är det dock af högsta vigt att draga den
vinst, som kan erhållas. Den synes nu här frän konstnärlig ståndpunkt
hufvudsakligen bestå i en trefaldigt ökad insigt.
l), Ha konstnärerna fått se in i hvitögat de fiender, de, liksom
skriftställame, i våit samhälle ha att bekämpa och hädanefter ej få
underlåta att ta med i räkningen. Det är dels asketerna, dels de pryda i
landet.
Asketerna ledas af vårt presterskap, som vare sig de tro på och
efterlefva hvad de förkunna eller icke, dock ständigt å embetets vägnar
predika sorgens mörka läror. Dessa läror gå lika stick i stäf mot
konstens och vitterhetens läror, som lagen går stick i stäf mot evangelium.
Asketerna anse att skönheten är en snara, lifsglädjen är ett djäfvulens
barn och jordelifvet ett kors, hvarför man i ett annat lif får kronan.
Konstnärerna anse tvärtom skönheten för skapelsens blomma, lifsglädjen
dess dygd liksom öfverhufvud jordelifvets innersta mening den att trifvas
der i, för öfrigt vördande det outransakliga. Lutherdomen har alltid fört
asketismen pä sitt banér, den har alltid förföljt konsten. Må konstnärer
och skriftställare aldrig glömma detta och såsom förrädare brännmärka
dem, som vilja sluta sig till arffiendens läger.
De pryda i landen äro en mera löjlig fiende. Man kan kalla
pryderiet konvenansens kortsynta, skefsynta, eller kanske bäst, närsynta bam.
Förr i verlden leddes de — om man kan tala om ledarskap i en så
brokig samling — främst af de s. k. blåstrumporna. Och ehuruväl
nutidens skrifvande kvinnor betydligt höjt sig öfver denna nivå, så torde
pryderiet allt fortfarande tillhöra en viss slags gamla ogifta
bläsipps-mam-seller med förstfödslorätt. Pryderiet är löjligt, emedan det så enfaldigt
endast ser till ytan. Man kan kalla klädesdrägten för en den täcka
blyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
