Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Slutord om operamålningarna, af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4i7
samhetens slöja afsedd att förhöja kroppens skönhet, ehuru detta visserligen
icke alltid lyckas. Hur komiskt är det icke dä, när pryderiet rätt som
det är börjar anse slöjan för det väsentliga, ja till och med börjar anse
det nakna, hvars skönhet den endast bör förhöja, såsom någonting
ringare, någonting fult, nästan skamligt! Allra mest komiskt är hur
pryderiet tagit härskarton just hos de nordiska folken. Att turkinnor hållas
beslöjade instängda i harem är ju någon mening med, emedan turkarne
äro ögonblickets män, i hvars ådror blodet rinner som eld, men att
pryderiet skall råda hos Sveriges blekblodiga sensueit iströga folk synes vara
det upp- och nedvända Europa.
Hur det här spridt sig äfven till verkliga män, visade herr
Treffen-berg förra året, då han i riksdagen apropos Stockholms arbetarinstituts
årsfest nästan jämnstälde Bellmanssånger med varietén. Ingenting synes
mig ådagalägga en större obildning än dä man, sä rent efter pryderiets
ytliga maner stötande sig pä ord, fördömer Bellman — i grund och
botten den mest gudaingifne af alla Sveriges skalder.
2) Torde konstnärerna nu ha lärt sig inse att de icke som kär
ha något organ. Det har icke kunnat undgå någon uppmärksam
iakttagare, hur akademiens affordrade utlåtande af vederbörande behandlats
fullkomligt en bagatelle. Man affordrade det för syns skuld, man läste
det för syns skull och — lade det till handlingarna. Klart eller
dunkelt — man har ögonskenligen känt att akademien icke mera gaf det
fullgiltiga uttrycket för nutidens konstnärsvärld. Och hur skulle annat
varit möjligt, dä ett flertal af värt lands förnämste konstnärer vändt
akademien ryggen?
Ett verkligt organ skulle i vär demokratiska tid. vår konstvärld väl
teoretiskt kunna erhålla genom en af alla konstnärer vald komité, men
praktiskt taget stöter detta ännu på oöfvervinnerliga svårigheter. Så
mycket mera borde så väl akademister som opponenter, eller rättaie
inde-pendenter, kunna enas om vigten af ett gemensamt organ i den
periodiska pressen, sä att icke i denna tid, då alla tala och konsten nu
förtalats, konstnärerna ensamma må stå der tysta.
3) Ändtligen torde af striden om Operamälningarna den sanningen
läggas alla konstens och vitterhetens män pä hjertat, att skola de hos
utomstående kunna vinna aktning för sitt yrke, så må de först och
främst hälla det i ära. Konstens kall är högt och heligt. Konstnären
har att öpnna alla hus och framförallt alla kyrkor för skönhetsglädjens
ljus. I det århundrade som kommer skall det talade ordet och
predik-stolarne förlora sin betydelse. Den nya tidens präst blir konstnären och
skriftställaren. Dess predikstol blir duken och boken. Men sådana
anspråk förbinda till motsvarande förpligtelser. Må konstnären derför i det
yttre upphöra att vara, hvad han stundom nedlåtit sig till — en
folkgycklare och mäcenatnarr, utan svepa sig i sin väldighets toga. Må han
framförallt i det inre, i sitt arbete hålla konsten helig och i ära. Och
må han allra mest när det gäller offentliga, halft nationella målningar
besinna, att hvarje vårdslöshet eller vanvördnad återfaller ej blott pä
honom sjelf, utan på hans yrkesbröder och på den konst, hvars svurne
präst och tjänare det tillkommer honom att obrottsligt vara.
Klas Fahræus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
