Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Arbetareförsäkringens fall och närmaste utsikter, af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
utskott måst vitsorda, för att begagna de förstnämdes ord: »förslaget
utmärker sig genom särdeles afsevärda tekniska förtjänster, en tilltalande
enkelhet och en väl afvägd inre byggnad.»
Jag nämde riksdagens »slagtutskott». Det är ingen hemlighet att
det särskilda utskottet n:r 2 tillsattes med afsikten att få det kungliga
förslaget, hvilket, med alla sina brister ur arbetaresynpunkt, ändå
förekommer de nü maktegande klasserna som ett olycksbådande afsteg från
deras kära vana att endast tänka på sig själfva, så grundligt nedrifvet
att därmed alla försäkringsfrågor skulle bli tills vidare undanskjutna från
riksdagens bord. Därför fylldes utskottet, särskildt dess
andra-kammar-halfva, med folk, som ingenting alls ville ha åtgjordt i saken,
Manchester-män, som glömt sig kvar i 1860-talets ekonomiska doktriner, såsom
professor Wijkander fr. Göteborg, hr Bruhn fr. Halland m. fl. Och till
sällskap fingo desse prosten Redelius, som stirrat sig fast i det lösa
projektet om att för hvarje nyfödt barn sätta in en lifränta — hvilket icke
hindrade honom att vara med och jämra öfver det Lindstedtska
förslagets stora fondbildning, en småsak mot hvad hans egen älsklingsidé skulle
kräfva — eller en typisk arbetarefiende, som den frånstötande
uppkomlingen Ericsson i Ransta. Slutligen räknade man nog också på att den
välkända rivaliteten mellan de två arbetarekomitéerna, striden mellan de
båda astronomerna som socialpolitiker, Gyldén å ena sidan mot Lindstedt
å den andra, skulle spela in i det sätt, hvarpå den från
konstitutionsutskottet utkastade Hedin skulle bedöma ett förslag från andra lägret.
Att denna sista uträkning blef en missräkning länder hr Hedin till all
heder och vittnar än en gång emot den flitigt utkolporterade
tendenslögnen om hur han alltid skulle gå upp i rent personlig politik.
Det vore synd att säga att icke utskottet tog sitt tyst
underförstådda uppdrag på allvar. Dess betänkande — författadt af prof.
Wijkander — börjar med några korta komplimanger, för att sedan på 16
sidor icke lämna sten på sten vare sig af förslagets grundtankar eller
dess detaljer. Strax i början förekommer den berömda satsen om hur
»hvarje social anordning, som har till följd att arbetaren upphör att lita
till sin egen kraft. . . måste verka undergräfvande på samhällets bestånd»
— i sanning en dråplig argumentation emot ett förslag om pensioner under
och omkring fattiglörsörjningsnivån, hvilka arbetarne själfva skola
väsentligen betala. För öfrigt behöfver jag icke här kritisera utskottets
utlåtande. Det är allbekant att dess ohjälplighet skaffade detsamma den
sällsynta utmärkelsen, att icke i någondera kammaren få ens sin kläm, än
mindre sin motivering under omröstning. Det vore icke häller numera
af något intresse att inlåta sig på den utredning, SDm hr Fridtjuv Berg
fann mera motiverad än en ny sådan i själfva frågan, nämligen om hvad
utskottets dunkla, tvetydiga, själfmotsägande tal egentligen kunde dölja
för tankar. Professor Wijkanders opus ligger på sina gärningar, ett
vittnesbörd om att allt för stort nit i vissa herrars tjänst understundom
belönas med att den nitiske utlämnas till strykpojke för både egna och
herrarnes försyndelser.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
