Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Arbetareförsäkringens fall och närmaste utsikter, af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frän intet håll gjordes ens ett försök att ge arbetskraftens
försäkring dess rätta plats bland de många förberande åtgärderna för en
planmässig organisation af samhället. Pä en del håll öfverdref man till det
löjliga bärvidden af den garanti mot den allra grymmaste svälten, som
det här helt enkelt är fråga att utan allmosetagandets förödmjukelse
bereda. De lagstiftare i Sverige äro nog icke så få, trots hr Trefienbergs
bedyrande att »så dum är ingen», hvilka mena att om bara den
ordentlige arbetaren har pä ålderdomen 150 å 200 kr. i stället för fattighuset,
så är den sociala frågan löst i v’,t ^ckliga konungarike. Eller som
samma tanke varierades af civilministern: Får denna lag tid att verka,
skulle vi kunna, när det gäller, visa upp en stor stam af arbetare, »som
stå på vår sida». Men för en riksdag, hvars ena »likaberättigade» halfva
utan votering afslär en tam skrifvelse om undersökning öfver arbets
tidsfrågor i hälsofarliga yrken, är det naturligtvis ofattligt att alla dessa frågors
kärnpunkt ligger i de aktivt arbetande massornas lefnadsställning, hvilken
icke förbättras, äfven om samhället skulle börja göra sin enkla skyldighet
att betrygga en dräglig existens åt dem, som i den hårda kampen för
tillvaron definitivt försatts ur arbetsdugligt skick.
Ja, man fick ju höra Manchesterskolans gengångare pä det
bestämdaste bestrida t. o. m. denna skyldighet. På sådan utgångspunkt bygde
den allra kristligaste och sedligaste hr Tamm till Fånö, då han manade första
kammaren att sätta sig med armarna i kors och se på hur utlandet skulle
experimentera, allt under det att den svenska arbetareklassens utsläpade
framgent som hittills skulle tröstas med en predikan om den egna kraften
och med fattighuset; som man mins hängde det,pä en röst att den ultra
skyddsvänliga första kammaren, som nyss nästan enhälligt voterat åt sig
själf tredubbel spanmälstull, icke gick med på detta vackra förslag. Och
i andra kammaren hade man uppbyggeisen höra t. ex. hr Redelius^
ordentligt aflönad prostafar för läran: älska din nästa som dig själf,
utlägga detta bud i följande fyra grader, som det vore synd att begrafva
i olästa protokoller: »Själfförsörjningens grundlag får ej förbises; därnäst
kommer plikten att vårda sina närmaste, sedan den allmänna
människokärleken och sist statens skyldighet att ingripa». Följaktligen yrkade han
rent afslag.
»Om något är bestyrkt», yttrade med allt fog hr Fridtjuv Berg,
»är det att arbetareförsäkring på frivillig grund bygges på fösan sand».
Icke förty kröp det omsider fram ur utskottstalarnes anföranden — af
utskottsbetänkandet kunde ingen bli klok därom — att
utskottsmajorite-ten egentligen innerst ville kasta själfva den obligatoriska principen öfver
bord. »Ett litet understöd till hjälp till hans sparbanksbok» — så
formulerade hr Wijkander arbetaren hela befogade anspråk på det
samhälle, i hvars tjänst han dagligen frambringar mera värde än han får
igen! Och af hr Bruhn fick man veta att utskottet egentligen menat,
att de redan i det kungliga förslaget så minimala pensionerna vore
alldeles för stora att böra obligatoriskt åläggas. Någon del af dem, må
gå, men hvad som stiger öfver kanske 80 eller 100 kronor, det måste
komma till på frivillig väg. M. a. o., det skulle icke komma till alls.
Samma oefterrättlighet, som gaf sig luft från så många håll
beträffande förslagets själfva hufvudprinciper, men som angående dessa dock
åtminstone delvis blef bemött, firade däremot i detaljfrågor ganska ohej-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
