Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
Från Stockholms teatrar.
–––––––––––––-
Bland de många större eller mindre delar af den svenska samhällskroppen, som
behöfva tillförsel af nytt blod och nya krafter, befinner sig obestridligen den lilla
väild som benämnes Stockholms teatrar, och hvad den världen mest af allt behöfver
är ungdomskraftigare ledare med större vyer, bättre utbildning och nyare intressen än
de nuvarande, hvars egenskaper man kan ända till trötthet. Utan att emellertid
hänge sig åt några-bfverdrifna förhoppningar, är det däiför med en viss
tillfredsställelse man motser den täflan med de nuvarande scenerna och teaterledarne som man
har att vänta från och med nästa spelår.
Från de så att säga hemmahörande scenerna är icke mycket att anföra. Med
Dr. teaterns allra senaste program väntar jag till en tid, då det icke är förenadt med
sådana fysiska obehag att besöka dess varma lokal. Därför blir det denna gång om
något, som icke är precis från går eller i dag.
Hvilka fel och svagheter än teaterdirektörer vansiras af och som bekant brukar
inte ett teaterdirektörskap just vara egnadt att förädla den mänskliga karaktären, en
stor egenskap hafva de dock alltid, nota bene om de äro gifta och ega en fru, som är
intresserad af att spela teater. De äro — vid rollfördelningar, pjesupptaganden —
synnerligen uppmärksamme och hyggliga äkta män. De underkänna icke sin fru
gemåls utmärkta egenskaper, och hvem skall väl bättre än den äkta mannen och
teaterdirektören kunna observera de yttre och inre förutsättningarna.
Södra teatern har under våren uppfört tvänne svenska original, ett större och
ett mindre. Det större, Rose Lacombe, var bebådadt till uppförande redan på den
tid hr Hjertstedt brukade Svenska teatern, då det ätven var kändt att dess förf, var
hr Henrik Christiernsson. Handlingen i stycket försiggår under franska revolutionens
skräckperiod och de sceniska effektmedlen äro af förf, behörigen afpassade efter de
hos den stora allmänheten gängse föreställningarna om den tidens vanor och bruk;
d. v. s. med guillotineringar, proskriberade, fångvaktare, bofvar, dueller etc. etc. Rose
Lacombe som gifvit stycket sitt namn, uppbär den förföriska, pikanta skönhetens och
behagens spira bland en kår, som helt visst hade åtskilligt att komma med uti den
vägen, nämligen de parisiska kurtisanerna. Det hade fallit på fru Christiernssons lott
att efter råd och lägenhet söka ge denna gestalt sceniskt lif. Drägten var noggrannt
afpas-sad efter den tidens mode i grekisk stil och med den pedantiska samvetsgrannhet och
omsorg in i de minsta detaljer, som utmärker Södra teaterns nuvarande regie,
förekomma t. o. m. fotterna behörigen blottade. Såvidt man kunde iakttaga, hade
emellertid hvarken regie eller anlitad »pedicure» lyckats för tillfället bibringa dem den för
våra dagars fötter så sällsynta egenskapen af fin och graciös, vacker form, och utan
sådana egenskaper hade helt visst icke den tidens kvinnor brytt sig om att i den
detaljen tillämpat ett så riskabelt mode. Att det brast i detta hänseende för den
aktningsvärda artisten på Söder var emellertid i stil med det hela: mycket vilja, litet
kunna. Den kurtisanfiguren torde inte förmått sätta ens de ömtåligaste känslor eller
fantasier i obehörig svallning och de härdade, som behagligt tilltalas af kvinlig grace och
fägring eller sentera det piffiga och pikanta, hade i det hänseendet ingen valuta för sitt
teaterbesök. Nå det konstnärliga spelet, styckets litterära och dramatiska värde, kunde
inte där hämtas något till ersättning för obehaget att åse hvarjehanda disgraciöst med
pretention på att vara graciöst och bedårande? Det spelades hvad titelrollen angår
med en viss energi; hr Wagner senior bekände sin öfversvallande, något senila lidelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
