Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - På redaktionens bord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
journalistisk talang — när man skulle ha anledning att meddela sina läsare om OJa
Hanssons medarbetareskap i högt ansedda utländska tidskrifter och de erkännanden
han som kritiker och författare vunnit utomlands i kretsar, som besitta både mera
omdömesförmåga, ärlighet och nobless än vissa här i landet befintliga, som låta
hänsynslöst påverka sig af sina personliga eller kotterimotiv eller beräkningar. Ola Hansson
är mig personligen obekant, men de sympatier, hans författarskap, så vidt jag varit i
tillfälle att taga kännedom däraf, ingifvit mig, ha vidmakthållits och förstärkts vid åsynen
af den orättvisa och antipatiska behandling, han sedan många år varit föremål för här
hemifrån.
Hugo Samzehus’ »På skog- och fjällstigar» äro lilliga och raska och
med en jämförelsevis god formel talang skrifna skildringar, som låta läsa sig med
ett visst intresse äfven utanför den mera lätt förnöjda publik, till hvilken de närmast
vända sig. Förf., som tyckes vara en mycket flitig skribent, har emellertid en viss
svaghet att för mycket göra sin person till den medelpunkt, hvaromkring allt
rörer sig.
Till herr Algot Sandbergs journalistiska veckoarbete hör äfven att från svensk
småstadshorisont och i en för svensk småstadspublik lämpad form skrifva ett slags
kåserier, som jag vill minnas benämnas epistlar. Den lokala succés han kanske gör på
det slags författarskap har antagligen bibragt honom den uppfattningen att svenskt
småstadslif af relatift nyare datum hade att i honom söka en kompetent skildrare,
och resultaten af dessa illusioner ha blifvit en på Albert Bonniers förlag nyligen
ut-gifven roman »Småstadslif». Så pass tolerant kan man alltid vara att man lätt fatiar
att en förf., som ändå tyckes ha vissa pretentioner på försvarligt litterärt anseende och
gärna tar på sig en viss air vid bedömandet af andras arbeten, smörjer i hop en sådan
bok, som väl alltid bör kunna inbringa något honorar, men däremot är det svårt att
fatta, att en förf, genom utsatt namn vidkänner sitt författarskap, ja kanske rent af räknar
sig till ära att ha gjort i hop en så klen produkt. Inte ens som debutarbete af en
omogen författarinna skulle den ha varit värd beaktande. Jag vill nu inte tala om
att den saknar hvad man menar med stil i litterär mening äfvenså den humor och
psykologiska blick, som fordras för att göra ett sådant ämne njutbart. Boken är banal
och obetydlig och tillfredsställer endast helt beskedliga anspråk på underhållande och
tidsfördrifslitteratur. Inte ens törfatlarens uppenbara afsikt att genom mycket lätt
genomskinliga antydningar om den småstad och de personer, som fått stå som modell,
bibringa det hela en liten pikant krydda af skandal gör den lättlästare. Lika mycket
som det är en anmälares skyldighet att visa tillmötesgående mot svensk litteratur, där
en författare verkligen har något individuelt att säga, lika bestämdt bör han afvisa
sådant här meningslöst, men visst icke anspråkslöst fabrikat.
Att ungdomen i Upsala är tämligen lugn och tam utaf sig, det visste man förut
och finner det ytterligare bekräftadt af den diktsamling »Strängalek- som utgifvits af
hr E. N. Söderberg, hvilken under senare år rätt ofta auvändts till att på vers tolka
den akademiska ungdomens känslor och i alla händelser torde vara den af de unga
upsala-skalderna som flitigast låter höra af sig inför offentligheten. Föreliggande poemhäfte
visar ett ganska godt herravälde öfver formen, och innehållet är hyggligt och snällt.
Boken låter använda sig utan olägenhet som läsning vid den stilla familjelampan, ty
den utmärker sig inte för några sådana originella djupa tankar, som kunna vara
svårbegripliga för familjeungdon en, och uti hela afdelningen »kärleksvår» ingår inte så
mycket af vårens och kärlekens sjudande och berusande känslor, att ens i vår
utomordentligt ömtåliga och känsliga tid en kristlig ungdom eller en Waldenströmsk
sedlighets-ömlålig behöfver vara orolig för sin moraliska fantasi.
Däremot skall inte någon sådan läsa »Kornblixt» af Carl Filipson, ty den boken rör
sig onekligen på ett ganska ömtåligt område och är ganska ogenerad i sina skildringar,
att t. o. m. det ganska säkra märket L. A. A. i Nya Dagligt Allehanda känner sig
moraliskt indignerad. Men att därför frånkänna förf, talang vore orättvist. Det där
myckna och ohöljda sysslandet med erotik och en sådan erotik till på köpet får väl
betraktas mera såsom uttryck af litterär ungdomlighet än oskiljaktigt förenadt med
författarindividualiteten. I alla händelser vittnar de två små skizzer, hvilka voro intagna i 6:e
häftet af Nordisk Revy och äro af senare ursprung än »Kornblixt», om förmåga af
utveckling. De områden af lifvet, från hvilka förf, i dessa sistnämda skizzer berör, borde
ock kunna ha åtskilligt som lämpade sig för litterär behandling och någon egentlig
konkurrens från andra förf, synes där icke vara att för närvarande förvänta.
Försök till utredning benämner sig en liten broschyr af rektor Ludv. Lindroth
i fråga om de bekanta operabildernas borttagande. Det finnes ingen anledning att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
