Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Herr Wirsén, af Edvard Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
445
gör herr Wirsén först den snillrika anmärkningen att Osvalds pappa
ovilkorligen bort i dramat få lefva »och i sonens öde bevittna
följderna af sitt eget lefnadssätt. Dramat har genom utelämnandet af
ett sådant motiv mist åtskilligt i tragisk styrka.» (Nåja, visst är,
att det på så sätt blifvit ett helt annat drama af!) — Och slutligen:
»Det är ett märkligt tidstecken, att äfven Ibsen nu oförtäckt slutit
sig till det parti, som vill nedrifva grunden för hvarje ordnadt
samhälle».— Om Rosmersholm: »hur ihålig, sofistisk, paradoxal Ibsen
är i sina senare 12 dramer» etc. — Om Vildanden: »Vildandens
hesa ugglelåt». — Om Schandorph, Sex fortællinger: »För vår del
tro vi att bygdefolket betackar sig för dylika skildrare och
skildringar». — Om Pontoppidan, Spøgelser: »Ett enda glädjeämne finnes
i all denna obehaglighet; detta glädjeämne är den omständigheten,
att boken är — föga underhållande». — Kiellands Arbeidsfolk »är
ett sjukdomstecken . . . Förf, är, som alla små själar, skicklig i
insinuationer» o. s. v. — Om Björnson, Ove** Evne: »Tomheten i
Björnsons nuvarande uppfattning är förfärande». — Ett mycket
karaktäristiskt citat är följande, som återfinnes i en för öfrigt erkännande
artikel om den hyggliga C. Hostrups, Under Snefog: »Ett lyte
vanställer detta lustpel; det är införandet på scenen af en skäligen
karrikerad prestman . . . Detta sätt att på teatern karrikera
prest-män är ytterst motbjudande för den, som har aktning för det
kyrkliga ämbetet».
Och å andra: om Magdalena Thoresen, Mindre fortællinger:
»Just renheten, hvitheten påminner undertecknad(l) med stilla
minnens makt jämväl om Lohengrins från fjärran iand framglidande
svan». — Om Jonas Dahl, Tugtemesteren: »har ett själfständigt
ästetiskt värde». — Om Holger Birch, Pressede blomster: »En god
och läsvärd bok, som hedrar både författaren och den högt aktade
förläggarfirman». — Om J. Johansen, Stemninger og billeder: en
af sångerna »förefaller oss som en enda enkel melodi, ett sakta
skvalp af vågor vid Acherons stränder, ett sus i säfven vid dödsfloden,
en andehviskning ur det fördolda, några ackord från harpan i
dimma och skymning». Till sist kan jag ej underlåta att citera
några af de nästan otaliga omdömena om Gjellerup. Inför dennes
tidigare arbeten ryser kritikern af fasa. När »Rödtjörn» utkommit
utropar han: »inför beröringen af denna diktning drager gärna
hvarje känslig själsmimosa (vackert sagdt!) samman sina blad», och
»Requiem öfver Charles Darwin» inspirerar honom följande om hög
retorisk begåfning vittnande lilla mening: »Det är egendomligt, att,
medan den idealistiskt anlagda tänkaren eller skalden med sin aning
allestädes i naturen uppdagar det högre lifvets monogram (skönt!),
däremot de förstörelsens krafter, hvilka nu arbeta djupare än
till-förene, med förkärlek öfverallt uppsöker den runa (också skönt!),
som talar om förgängelse, samt med all flit söka degradera
människosläktet, det till ett konungsligt presterskap danade folket, till att
vara ett under den allmänna naturförödelsen hemfallande folk af
dagsländor.» Sin höjd når omsider herr Wirséns harm öfver
Gjellerup, när »Germanernes lærling, anmäles med det koncentrerade
omdömet att »vi hafva sällan sett skamlösheten drifvas så långt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
