Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Poem af Karl Erik Forsslund - Lif - Danaë
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45i
»Nu vagga de gamla stammarna,
och jorden häfs och sväller.
Och öfver rägnmolnsdammarna
vidt solens guldflod väller.
Nu är det ljus, nu är det sång
och all jorden af vällust ångar. —
Men här är natten tung och lång
i dödens dunkla gångar.
»Men här blott ekon dalande
om vårlifvets jubel tala — >
Ve dig, som nämns hugsvalande,
du död, du usla dvala!» . . .
De resa sig upp i kamplust vred,
sitt järnhårda fängsel de rista.
De sjunka åter maktlöst ned
till sömn i nattmörk kista.
Men ofvan jord bland grafvarna
det doftar af lif och lycka.
Och saftigt lysa lafvarna,
som gråa stammar smycka.
Och innerst i hvar blomhöljd gren
af lifskraft sjuder safven.
De suga den tyst ur de dödes ben,
ur det multnade stoft i grafven.
Danae.
Där gick en jungfru i rymden
bland molnens jungfrur alla.
Hon lyste så hvit i vinterns natt,
månen som smycke vid barmen satt,
kring ännet stjärnor kalla.
Jungfru Jord,
Jungfru Jord,
flingorna falla, falla.
Hon lade sig att sofva
bland skyar, grå och tunga.
Hon sof så lugnt öfver bolster blå,
hon bredde sig hvita lakan uppä
och täcke af skyar tunga.
Jungfru Jord,
Jungfru Jord,
hon sof som en död, den unga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
