Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Poem af Karl Erik Forsslund - Danaë
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
Där gick en konung i höjden,
gick ensam i himlens salar.
Hans öga var eld, hans lockar af gull —
hä, gull är annat än stoft och mull,
det skiner, det sjunger och talar’
Konung Sol,
Konung Sol,
han trådde till djupets dalar.
Han vandrade ofvan molnen,
hans hjärta sjöng i längtan.
— Hvad finnes, grå skyar, djupt under Er,
här likar mig intet, blott himmel jag ser —
så öppnen Er för min trängtan!
Konung Sol,
Konung Sol,
han stod i stirrande väntan.
Då rämnade moln och skyar.
Då skådade han all världen.
Och djupt i mörkaste djupet han såg,
hvar sofvande jungfrun i drömmar låg.
Då sjönk han i blåa fjärden.
Konung Sol,
Konung Sol,
hvart bär så hasteligt färden?
Han sjönk i rymdens vågor.
Hans lockar svallade vida.
Hans ljusa öga göt rägn af gull,
af gyllene glans stod rymden full,
och där sken från hans kläder sida.
Jungfru Jord,
Jungfiu Jord,
nu må du ej längre bida!
Och jungfrun ur slummern vaknar —
hon kastar de täcken tunga.
Hon känner en värme i yppigt sköt,
hon blomstrar af lycka — en flod sig göt
sä gullvarm i lemmar unga.
Jungfru Jord,
Jungfru Jord,
rik är en konungs kärlek!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
