Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Midt i världen, en försommarstämning af Karl Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
Midt i världen.
En försommmarstämning’.
Det är kväll.
Himlen hvälfver sig hög och mjukt rundad som ett halfklot af
blått, genomskinligt glas.
Halfklotets bas är jorden. Den ligger där jämn, slät, cirkelrund
— ängar och åkrar, åkrar och ängar så långt ögat når. Endast slätt
utan den minsta upphöjning. Ända ut till horisonten, hvars hela periferi
utgöres af en låg, jämn skogkrans.
Midt i medelpunkten af denna bas och detta halfklot ligger en
hög kulle. Jag sitter högst på toppen, uppkrupen på en sten. Jag
be-höfver endast vrida hufvudet för att med blicken omfatta himmel och
jord, för att i ett ögonkast famna altet.
Himlen är klar och oändlig, utan ett moln på vida sträckor kring
zenit. Men ner mot horisonten mulnar den. Öfver skogkransen står en
annan krans af grå, tjocka skyar. Det är som vore de där för att
förmedla öfvergången från den fasta, tunga jorden till luften, lätt som
endast en tanke.
Jag behöfverz blott vända hufvudet för att famna altet — sol och
himmel, måne och jord. Solnedgången flammar röd från väster till norr
— ett varmt, ljusrödt band mellan skogkonturen och de grå skyarna.
Månen stiger i söder, blänkande mot det blå.
Öfver skogens runda kant höjer sig endast här och där ett
spetsigt kyrktorn — de äro små milstolpar på vägen, som mitt öga går
rundt horisontlinjen. Innanför denna breda sig fälten i svindlande vidd.
De skifta i violett bort emot fjärran, i saftigare grönska ju närmare.
Och närmast kring kullen är en vall af skog. Jag ser ut öfver de täta
öfhvalfven, de yppigt rika kronorna.
Där råder en stor, alltomfattande tystnad. Den är ett med naturen.
Den sluter sig med en mildt blå skiftning efter rymdens hvälfning och
lägger en ljusgrön, dallrande slöja Öfver slätterna. Men i dungarna kring
kullen löser den upp sig i tusen ljud, som skulle vara omärkliga hvart
och ett för sig, men som tillsamman bilda en musik, svag som den man
hör i half sömn. Det susar i löfvärket, det prasslar i grässtråna på
marken, det hviskar och dansar i tystnaden.
Jag tycker mig sitta midt i världen, i skapelsens hjärta. Rundt
kring mig hvälfver sig himmelen, breder sig jorden. Solen går ned
framför mig, bakom mig stiger månen. Vore stjärnorna synliga, skulle de
kretsa kring mig. Jag drömmer mig vara altets medelpunkt. Från kullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
