Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Om folkskolor i allmänhet och den svenska i synnerhet, af Dionys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvärtom? Skall skolan tjäna statens eller kyrkans ändamål? Skall skolan
alltså utbilda goda starka, intelligenta medborgare för det borgerliga
samhället, eller är dess uppgift att dana medborgare för himmelen, sålunda
bara förbereda till det bortom lifvet liggande stora kanhända? Eller om
skolans ändamål kunna förenas, bör himmeln gå före jorden?
Den modärna — och äfven den temligen gamla — samhällsläran
har samstämmigt afgifvit sitt svar. Statens öfverhöghet är ett faktum, om
ock kyrkan ej formligen uppgifvit sina anspråk. De förpligtelser, som
staten ålägger, äro gemensamma för alla, men religionen har i och med
samvetsfrihetens grundsats förflyttats till privataffärernas område. »Hvar
och en må bli salig på sitt maner», såsom »filosofen på tronen» par
préférence uttryckte sig. För staten är det af vikt — ej att böner från
mer eller mindre kunniga församlingsmedlemmar uppstiga till himmelen,
utan att den själf genom sina egna medborgareindividers styrka och
intelligens kan materielt och andligt försvara sin plats bland andra stater.
Får alltså enhvar hysa och uttala hvilken religiös öfvertygelse som
hälst — såvida den ej strider mot statens begrepp — är det en
själf-klar sak, att en för alla afsedd, obligatorisk skola ej bör påtruga sina
alumner en viss konfession. Den modärna skolan måste vara neutral —
antingen konfession slös eller valfritt konfess?onell. Ettdera är den ock
— utom i Frankrike — i Italien, i Holland, i England, i Skotland, i
Schweiz, i Nordamerikas förenta stater, i Australien. Annorstädes pågår
i denna riktning en här och där häftig kulturkamp. Endast i de
skandinaviska länderna — ej minst i Sverige — är denna anakronism, som
den präststyrda, obligatoriskt konfessionella folkskolan är, ett för
närvarande, såsom det tyckes, oemotsagdt sakförhållande. När skall det bli
förändring? Det står i vida fältet. Vi känna alla så innerligen väl till,
att man i Sverige ej är så värst snabb i vändningarna att följa med dem
därute, utom då det är fråga att omplantera en och annan undantagslag,
munkorgsbestämmelse eller högre tullsats i svensk jordmån.
Hela skolans ledning, all inspektion, all lärareutbildning är
anförtrodd åt personer — präster eller lekmän — som direkt eller på
omvägar sortera under domkapitel och teologiskt inflytande och därför äro
domkapitlen och väl äfven gudi behagliga. Gudaktigheten, som är nyttig
till allting, får därför också ofta skyla en häpnadsväckande brist på insikt
i folkskolans möjligheter och realiteter. Undantagen äro skamlöst få.
Så länge ett sådant förhållande är bestående, är allt reformarbete på
skolans fält bortkastad möda. Det är som att utarbeta fina stensniderier
på tinnarne af ett torn med uppfrätt och fallfärdig grund.
— Men de äro ju protestantiska teologer eller teologtjänare de
där herrarna, invänder man.
Det är vid geografiska jämförelser mellan ett katolskt och
protest mtiskt land en ytterst vanlig kombination: »Religionen är katolsk, alltså
står folkupplysningen lågt», och »Religionen är protestantisk, alltså står
folkupplysningen högt». Däraf vill gärna enfaldigt folk draga den
slutsatsen, att det protestantiska prästerskapet gynnar folkupplysningen, då
däremot det katolska motarbetar den. Slutsatsen är förvänd. I
genomsnitt är prästandan densamma. Skillnaden är blott den, att det katolska
prästerskapet nästan alltid varit — från teologisk synpunkt sedt — öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
