Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Om folkskolor i allmänhet och den svenska i synnerhet, af Dionys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
sophögsväg af pietistiska harfvor och slamsor, som på en fördomsfri
läsare gör ett äcklande totalintryck.
Det är ett hårdt omdöme och det gäller, som nämdt, totalintrycket.
Ty af föreliggande material har man ju ej kunnat förbigå allt, som har
en sund, frisk stämning, och man har väl ej sett sig i stånd att fritt —
för tillfället — komponera så mycket slisk som skulle gå åt för att från
perm till perm fylla ett så voluminöst verk. Men man märker afsikten
och blir förstämd därvid.
Det låter som hån, när man hör ett yttrande som detta: »Med
hvilken aldrig tröttnande kraft arbetar icke denna skola att sprida en
allt grundligare bildning i allt vidare kretsar, hvaraf slutliga följden måste
blifva en ännu ej anad nationalbildning? Huru fast hvilar ej denna
skola på den grund, som ensamt kan bära en sann folkbildning: Kristi
evangelium! Nu torde väl det enfaldiga talet om religionsundervisningens
borttagande från skolan för alltid hafva förstummats. Man har rätt
allmänt börjat begripa, att utan denna undervisning är skolan som ett skepp
utan roder, att den är skolans allra viktigaste uppfostringsmedel och därför
måste hafva en centralplats i skolan.»
När man därtill så innerligen väl vet, att Kristi evangelium i
folkskolan in i våra dagar ingenting annat betyder än »långkatekes» och
»bibliska» och »bibliska» och »långkatekes», så får man ett ganska godt
intryck af den »ej anade nationalbildning», soiji skall följa. Man känner
i yttrandet så väl igen Tegnérs här ofvan citerade ord. Och det
yttrandet är ej fälldt af en karl klädd i prelatens kaftan, utan — vid en
skolmötes-afslutning — af en sydsvensk folkskoleinspektör, klädd i lekmannens —
numera visserligen litet brokiga och bjällerbehängda — kåpa.
För dem, som ej ha någon som hälst fallenhet att i enskildheter
sätta sig in i sekternas och frikyrkornas inbördes gräl eller deras
gemensamma gräl med statskyrkan, men som ändå ha öfverblick öfver
»ensemblen» står en sak tämligen klar. Differensen dem emellan minskas dag
för dag. Man slår ej numera några störa slag för en ny uppfattning af
törsoningslära och offerdöd, dop och nattvard. Skillnaden mellan en
första klassens statskyrkopräst och en första klassens frikyrkoapostel synes
för den olärde närmast vara den, att den ene har stor lön (jordisk) på
ordinarie stat och den andre på — extra ordinarie. Sålunda gräla
frikyrkorna ej mer på statskyrkan därför att den sköter den dogmatiska
folkskoleundervisningen, och statskyrkan inom skolan visar ej mer ut
frikyrkan från lärosalen. Sköna själar ha funnit hvarandra och hjälpas åt.
Statskyrkan låter läseriet ge skolan en läsebok, hvars sannskyldiga och
konsekventa fortsättning är den s. k. krigsmannens raopekalja, och
frikyrkan låter gärna statskyrkan gå på med sin långkatekes. De hjälpas åt
att beskydda skolan. Och det är snart på tiden, att landets frisinnade
— om sådana finnas — emot den koalitionen resa krafvet på något
inflytande för sig. Eljest glider skolan tyst, stilla och för lång tid
ohjälpligt in i mörkret och skumrasket, till den där ej anade nationalbildningen,
hvars nationalbibliotek innehåller summa två band: N:o 1 Långkatekesen,
N:o 2 Bibliskan.
Men kanske religionsundervisningen i skolan ej är dogmatisk?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
