Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Madame Blavatsky som religionsstifterska, af Karl af Geijerstam. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
1884 träffade Solowyoff madame Blavatsky i Paris. Han var på
denna tid sysselsatt med studiet af mysticism och ockultism, hvartill han
kände sig mycket starkt dragen. Han var intresserad af hvad han hört
om sin landsmaninna och var t. o. m. betänkt på att resa ut till Indien
för att på ort och ställe bilda sig ett omdöme om de underbara
tilldragelser, hvarom han hört talas. Af en händelse kom han att läsa en
bra-skande notis om madames ankomst till och storartade mottagande i Paris;
lätt nog skaffade han sig ett inträdeskort och besökte den ryktbara
Isis-prestinnan. Solovyoffs beskrifning af sitt första sammanträffande med
madame Blavatsky synes mig sä karaktäristisk för denna märkliga kvinna
och så synnerligt väl gjord, att jag anser mig böra citera en del däraf.
. . . .Jag var öfvertygad, att jag skulle finna en rad af vagnar
utanför hennes dörr och att jag skulle nödgas presentera mig midt i ett
stort och växlande sällskap af besökare.
Men jag befann mig pä en läng obetydlig gata pä venstra sidan
om Seine, de !antre coté de !eau, som fransmännen säga. Kusken
stannade vid det nummer jag nämt. Huset var obetydligt nog att se pä,
och vid dess dörr fans icke en enda vagn.
»Min bäste sir», sade jag till mig själf,» du har låtit henne komma
undan; hon har lämnat Paris.»
Till svar på min fråga visade mig emellertid portvakten vägen.
Jag steg uppför en mycket, mycket mörk trappa och ringde, hvarefter en
mycket snuskigt klädd person i orientalisk turban släppte mig in i en
liten mörk tambur.
På min fråga huruvida madame Blavatsky ville mottaga mig
svarade den snuskige figuren: Entrez, monsieur, och försvann med mitt
kort, under det att jag lämnades att vänta i ett litet, lågt rum, som var
illa och otillräckligt möbleradt.
Jag behöfde ej vänta länge. Dörren öppnades, och hon stod framför
mig; man kunde nästan säga henne vara lång, ehuru hon gjorde intryck
af att vara liten på grund af sin korpulens. Hennes stora hufvud
föreföll ännu större till följd af hennes tjocka och mycket ljusa hår, hvilket
hade en svag anstrykning af grått samt var af naturen (ej genom konst,
hvarom jag senare öfvertygade mig) lätt krusigt.
I första ögonblicket gjorde hennes fula, åldriga, jordgråa ansigte
ett motbjudande intryck pä mig, men hon fäste pä mig blicken från
sina stora, hvälfvande, blekblåa ögon, och i dessa underbara ögon, med
deras dolda kraft, var allt det öfriga glömdt.
Jag märkte dock, att hon var mycket underligt klädd i en svart
rockliknande drägt, och att alla fingrarne på hennes små, mjuka, som
det föreföll, benlösa händer, med deras smala toppar och länga naglar
voro täckta med stora juvelringar.
Hon mottog mig så enkelt, hjärtligt och vänligt, det var mig så
behagligt att höra henne prata ryska, att min misstämning försvann, och
allt det oväntade i omgifningarna upphörde att förvåna mig; tvärtom:
jag var riktigt glad att finna något så helt olika mot hvad jag väntat.
Efter en kvarts timme samtalade jag med Helena Petrovna som
med en gammal vän, och hennes hvardagliga simpla yttre började afgjordt
behaga mig. Och hennes ögon betraktade mig så välvilligt på samma
gång som de så uppmärksamt och genomträngande voro fästa på mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
