Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Madame Blavatsky som religionsstifterska, af Karl af Geijerstam. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
479
nöjd med denna berättelse och ändrade och rättade dem genom A. P.
Sinnett i teosofisk anda, efter dess schablon. Att madame Jelikovsky ej
gjort den äldre berättelsen frivilligt torde vara sannolikt. Man ser
tydligen af detta samtal, att hon själf är såsom fogeln snärjd i garnet. Hon
vrider sig men kan ej komma ut. Helena har tagit henne för mycket;
hon har sagt och skrifvit så mycket, att hon ej kan träda tillbaka. Men
hon tycker synd om Solovyoff; hon varnar honom. Hur bunden hon
dock var, synes däraf, att hon allt mer och mer blef teosofiens
försva-rarinna, dess främste förkunnare i Ryssland efter madames död, och när
denna bok af Solovyoff kommit ut, skref hon en broschyr till försvar för
systern, ett synnerligt svagt försvar. Ty i sak har hon intet kunnat visa.
Att Solovyoff ej varit så kritisk vid den tidpunkt, då han var tillsammans
med madame Blavatsky, utan mycket mera duperad af åtskilligt han såg,
än han i sin bok framställer sig, det har hon visat, men detta ganska
naturliga fel i själfanalysen rubbar intet i hufvudinnehållet af hans bok,
att madame Blavatsky var en bedragerska, och att mahatmerna äro
hjärnspöken.
Innan jag slutar min uppsats för detta häfte kan jag icke
underlåta att meddela en af madames underliga berättelser om sig själf. Kanhända
är denna den mäst groteska af allt hvad teosofiens historia har att
erbjuda. Hon berättade om Mohini, hinduen, som följde henne till
Europa, att han sannolikt skulle nå lika högt i egenskap af adept som
mahatma Koot Hoomi Lal Sing, och att detta möjliggjordes däraf, att
han var och städse varit absolut kysk. När nu madame själf skulle
nått mycket högt på den ockulta stegen, så uppstod den frågan, hur
hon kunnat det, ty hon var madame ej mademoiselle. Denna fråga
stäldes direkt till madame af Solovyoff, och han fick svar.
»Med en konst, som Sara Bernhardt skulle afundats henne,
anförtrodde hon mig hemligheten i sitt lif. Allt var emot henne; men i allt
stort gäller det att vara, ej att kallas. Den dag i dag gingo ännu
omkring de mest förvånande historier om de romantiska äfventyr hon haft
i sin ungdom, och hon var blott förvånad, att jag icke hört något därom
i Ryssland. Men emellertid, här var sanningen; hon hade aldrig egt
förmågan att älska med passion, män såsom sådana existerade ej för
henne. »Jag har uppenbarligen en sådan fisklik natur.» Från sin
barndom hade hon blott haft en enda passion, occultism. Hon gifte sig
med Blavatsky blott i syfte att blifva fri från familjens förmynderskap,
men han var aldrig hennes make, och hon rymde snart från honom.
Hon hade hela sitt lif vandrat från land till land; hon hade ifrigt
hän-gifvit sig själf åt occultismens studium, hon hade sökt och klappat, tills
det blef öppnat för henne. Och nu var hon en gammal kvinna, »enkan
Blavatsky», och i trots af allt hade hon förblifvit jungfru, en intact
jungfru.»
Man sammanställe denna berättelse med madames bref till
Akså-koff, som förut meddelats! Denna sista bekännelse om sig själf sätter
löjets halmkrona på hennes lif. Jag vill äfven omnämna i förväg, att
i den bekännelse, som madame Blavatsky skref till Solovyoff och hvilken
jag i nästa häfte skall in extenso återgifva, hon direkt uppgifver att hon
älskade en man djupt och reste omkring med honom i Europa, Asien
och Amerika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
