Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Nya diktsamlingar. Två debutanter (Ellen Lundberg, »Lyriska stämningar»; Martin Landahl, »Dikte»), af R—s—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
Slutackord.
Nyss stod din bild i hotfullt klara drag
För mina tankar, och i natt och dag
Beständigt hörde jag din kända stämma.
Jag ville döda dig, men upp du stod
Så lefvande som utaf kött och blod;
Ditt grymma välde kunde intet hämma.
Men nu, se’n klart jag vet, att allt är slut,
Det är som om den längtan plånats ut,
Som ständigt glödande i själen brunnit.
Din bild har bleknat, tystnat har din röst,
Som ljudit som ett eko i mitt bröst,
Och in i det förgångnas natt du svunnit.
Så är jag frigjord! Striden nått ett slut!
Jag kan ej sörja mer — jag andas ut
I djupa drag, som ur en trollsömn vaknad.
Förutan skräck jag på det flydda ser,
Allt är förbi — jag vill ej minnas mer!
Hur underligt! — Jag känner ingen saknad!
Så löstes gåtan, ■— slutackordet klang.
Den sista länken i min kedja sprang!
Låt tystnad hvila öfver hvad som flydde!
I samma stund min dröm i spillror låg,
Då sista skärfvan sjönk i lifvets våg,
Det var som natten svann och dagen grydde!
Till detta »slutackord» hör nära samman den fagra, stämningsfulla
På bår:
Gå tyst, ty där inne ligger på bår
Min ungdoms vår,
Med hvita syrener omkring sitt hår
Och ögonen evigt slutna.
Med hvita syrener är täcket lagdt
I vårljus prakt,
Och flämtande vaxljus stå tyst på vakt
Som skimret kring det förflutna.
Det är ett högpoetiskt afsked från ungdomen, slutande äfven
detta i dur:
Jag brännt på bål, hvad mig våren gaf, —
Frid öfver dess graf!
Men fjärran på lifvets värkliga haf
Ser jag snöhvita segel sväfva.
Och från mina slocknade drömmars härd
En lefvande värld
Kallar mig ut till vikingafärd!
Jag kommer! — Jag längtar att lefva!
Ett afslutadt förflutet, som må utplånas ur minnet, och ett nytt lif
af annan art som böijar — dessa motsatser återkomma esomoftast i
dikterna, t. ex. i Nya tider:
Det flydda är jord i jorden,
Förmnltnad, som barren bland vägens grus,
Men öfver mitt hufvud spirar
Ett anande vårlif i solens ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
