Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Nya diktsamlingar. Två debutanter (Ellen Lundberg, »Lyriska stämningar»; Martin Landahl, »Dikte»), af R—s—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485
il
Noga räknadt innehåller dikthäftet föga mer än detta, ehuru
naturligtvis på åtskilliga sätt varieradt. Från glömskan kommer man lätt
öfver till tystnaden:
Om någon gång du på en lycka bär,
Du skall den som en skatt i löndom spara.
Om någon gång en sorg ditt hjärta tär,
Försök att den i ensamhet bevara!
O. s. v.
Återigen lycka och sorg, svart och hvitt, ljus och mörker, vinter,
vår — allt hvad ungdomen i allmänhet drömmer och diktar öfver.
Vinterns tunga mörka välde, som brytes af befriaren-våren,
blir i dessa stämningar en bild af författarinnans egen själshistoria. En
hel hop stycken variera detta tema. Och därom är ingenting att säga.
Det fins vackra visor, som aldrig bli för långa eller för många, och
människohjärtats enklaste rörelser med de motsvarigheter, som gifva sig
själfva i alldagliga naturföreteelser, skola alltid blifva de tacksammaste
motiv för poetisk behandling.
Felet med icke så få af fru Lundbergs hithörande dikter är, att
de blifvit något schablonmessigt komponerade. Först en liten
naturskildring och så en liten tillämpning, en »vacker tanke». När denna
till-lämpande tanke endast flyktigt skymtar bakom orden, har den sitt
poetiska berättigande, såsom i sången om den mörkbruna lackviolen:
Degs färg har en mogen, harmonisk saft,
Ett allvar och djup som af dämpad kraft,
När skuggan dess blommor målar.
Men vårens och lyckans förklarade sol
Förvandlar den dunklaste lackviol
Till guld under sina strålar.
Värre är det, när tillämpningen göres allt för tydlig och kommer
ofvanpå en frisk naturmålning som en sens moral på en rolig berättelse.
I poesi bör ju undvikas allt som verkar afsigtligt, reflekteradt, gjordt.
Vindstilla råkar vara en vacker dikt, trots schablonen. Läste man
endast den, skulle kanske ingenting stöta tillbaka. Men då samma
konstgrepp, som dessutom är ett mycket vanligt konstgrepp, återupprepas allt
för ofta — då ett höstlandskap ovilkoiligen måste ha till bihang ett ord
om resignation under det oundvikliga; då en skildring af ett litet afstängdt
och regladt rum med bleknade sidenmöbler m. m. uppenbarligen har
tillkommit blott som inledning till:
Så möter man i ett hjärta ibland
Ett litet rum dit ingen får tränga etc.
— då tycker man, att man inte vill leka med längre. Det blir alldeles
för anderikt, det där, och alldeles för fint för oss, stackars tanklösa
hvardagsmänniskor, som nog bevars kunna njuta af stämningar både utom
och inom oss men ej ha för vana att para ihop dem så här sinnrikt —
å la taflor och deviser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
