Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Nya diktsamlingar. Två debutanter (Ellen Lundberg, »Lyriska stämningar»; Martin Landahl, »Dikte»), af R—s—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
Hur annorlunda verka icke sångerna På bönpallen, Hösttecken, den
rörande Väntan eller den lilla äkta stämningsbiten
Ensamhet:
Det regnar som ville himlen en gång
Sig tömma helt i jordens fång,
Som ville den i dess famn ge ut
Sin tysta smärta och fröjd.
På rutan dropparna falla som gråt,
I lyktskenet glimmar gatan våt;
Den vårljumma skuren tar aldrig slut
Där uppe från dunkel höjd.
Det strida enformiga regnet ger en idéförbindelse, väcker ett
vemodigt minne:
Just så har jag setat för länge se’n.
Och väntat en gång på min bäste vän.
Detta är poetiskt och naturligt. Så alstras stämningarna i vår själ,
de komma oombedda; söker man dem så finner man dem icke.
Fru Lundberg kan skrifva små tjusande lyriska sånger, närmande
sig visans ton. Vi behöfva blott nämna den solljusa, innerliga När du
ser på mig, en liten pärla, som blott väntar på att bli infattad i toner.
Pjåskig är däremot visan om den älskades namn, som blir skrifvet
i vågen och af densamma slungas in mot klippan och splittras. Stackars
lilla namn, som gick sönder! Hälle duden!
Än mindre lyckad är författarinnans utläggning af den vackra,
ingen utläggning tarfvande folkvisan: »Om dagen vid mitt arbete är du
uti mitt sinn’».
Med sin citerade folkviserad i början på hvarje strof och sin
ordrika omskrifning inunder gör den ett högst ledsamt intryck. Verkar
nästan bibelförklaring.
Fru Ellen Lundberg har, som förut antydts, ett lugnt och klart
reflekterande hufvud, jämte verklig känsla och sinne för stämningar.
Ibland händer det, att reflektionen infinner sig, där den borde hålla sig
undan, och då blir naturligtvis stämningen därefter.
Lyckligare synes förf., då hon låter reflektionen helt taga ledningen
och säger oss i klar och präktig vers sina tankar om lifvet, sådana de
vuxit upp och mognat genom egen lifserfarenhet.
Hur kraftigt affärdas icke det mjältsjuka, vanmäktiga grubbleriet
i följande strof;
Att draga dolken mot ett dödt förflutet
Ar som att slunga den i strömmens vatten,
Att slass med gastar midt i mörka natten
Och ropa döda upp ur grafvens ro! —
Vill du bevara lifvet solbegjutet,
Ma aldrig du vid nattens skuggor röra
Och ej de dödas lätta slummer störa
Men blott på dagens lugna visshet tro!
Sa krossa grubbleriets dimbeläten,
Men vill du slåss, så slåss med verkligheten I
Tro mig! — Det fins spöken äfven där!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
