Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Från Norrlands skogsbygder, af Simson. II. Huru kommo vi Irlands skär så nära?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
493
»Sötlands»-knallen söndrar ock styr vidare.
Kasketten af för kapten, bonde! — Bindenycklar ofta, men aldrig borgherrens torn. —
Patron Prackman, skutlös, en ny sol från söder. — Bonden inga ovanor. —
Pannan bak örat, en framtidsstormande patronaktighet. — På sin höjd en
smålän-ding. — De käre, dyre nådabamen. — Prästen en okristlig träbock. — Nils
Petter förbannar åkern åt Grels, en sprängkil mellan grannar. — Går ej i
främmande ok och såga med de syndare! — Paddyn och den norrländska »läsaren».
— Ett förvånande verk af anden. — Han fick svära på sina räkenskaper,
förstås! — »Knipig», »fiffig», »smart»: egenskaper hos skilda tidstyper. —
Resi-denter, framtidsnamnet på vår mest distinguerade förädlingsprpdukt. — Träta ej
på oss, kära Boestad!
Den norrländske redaren var typiskt en barsk och nackstyf herre,
som tronade vid sin pulpet och lät bonden komma till sig med affären,
ty att uppsöka en sådan behöfde icke falla honom in. Ville
nautokra-ten tala vid en landsbo, så skickade han endast bud, och skulle den
kallade få tala ett ord med kapten på den norrländska stadsgatan, något
som icke var rätt passerligt, så måste etikettfelet försonas med kaskett i
näfven. Till denna stramhet hos de simple och rättframme affärsmännen
kom dessutom hos den förkonstlade »bättre» kvinnostaten en vämjelig
pigförnämhet. Allt sammanlagdt var en styggelse för den stolta och
snartyckta allmogen, som väl af fomo varit hårdt järnbeslagen under
prästens tvåfaldiga bindenyckel, men aldrig erfarit den kufvande tyngden af
en godsägande adel.
Denna nautokratiska era, som dock inrymde aftärens ena hälft åt
bonden och rättvisligen framstår spm bergningens gamla, goda tid, blef
med både fel och förtjänster bruten genom impuls af lycksökande
främlingar från söder.
Det kan vara kinkigt att afgöra, när de senares äfventyraresvärm,
lockad af de norrländska redarnes fabelaktiga guldskörd, böljade
tillströmma som allra tätast. En epok i Norrlands historia bildar den
tidpunkten, som på försök sättes till början af femtitalet, vittnet till de första
ångsågarnes rök.
Herr Prackman, en sörländing, har slagit sig ned i närmaste stad
som trävaruhandlare utan skuta, — ovisst huru det företaget skall gå i
lås. Nytt vin slås på nya läglar. Han låter kalla sig patron, en
knappast gängse titel, och omtalas för ovanligt fina kordrojskläder, tung
guldkedja och massiva ringar samt en splitterny, imponerande sprättaktighet:
pännan bak örat. Den halfbondiska redarstaten försvinner för denna
sprätthök och gör sina reflexioner öfver den skutlöse främlingen, men
hvad hjälper det? Kvinnfolken äro som betslade efter karln, och de
bönder, som ha talat vid patron, finna honom både rik och gudfruktig,
trohjärtad och nedlåtande, språksam och traktersam samt sist men icke
sämst mycket löftesrik om god betalning för bräder. Kort sagdt, patron
Prackman är snart den sol, kring hvilken man begär att sig fä röra.
Nu spörj es till häpnad och förtrytelse att patron skall företaga en
affärsrond till sina talrika vänner i bygderna. Är människan rent galen,
som tänker vänja bönder vid slik ovana? Jomen! Nyheten skall gå af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
