Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Från den stora teaterofredens dagar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
sant var. När nu de förr så fogliga vågade knysta högt, var man
naturligtvis t. o. m. ännu ifrigare att bibringa statschefen och departementschefen
en passande uppfattning, medan majoriteten, som borde väl känna sina
motståndares naturell och icke minst arten af deras journalistiska liaisoner,
var i detta som i åtskilliga andra afseenden alldeles för litet påpasslig och
förtänksam. Majoriteten begick det grava taktiska felet att låta dem
alldeles ostördt och antagligen tämligen obesvärade af hänsyn till
faktiska förhållanden preparera opinionen utanför teatern. Uti
konunga-borgen och kanslihuset sökte senare och väl kanske äfven lyckades
majoriteten att något godtgöra sin försumlighet härutinnan. H. m:t konungen,
hvilken tvifvelsutan fann den norska politiska regien något viktigare att
tänka på än det Fredriksonska direktör svarat eller icke varat, och herr
finansministern, som kanske bättre behöfde sin tid och uppmärksamhet
för orienterandet inom de många departementala branscherna, predikade *
samhällsfrid och försonlighet. Och detsamma gjorde äfven herr Hillberg.
Han är ju en man med intressen och idéer, som hälst gå i den mera
storslagna genren. Han tillhör visserligen inte längre associationen. Men
han har svårt för att hålla sig stilla. Äfven han gick upp till h. m:t
konungen och meddelade honom sin mening i saken, och åtföljd af en
passande svit af öfriga vid teatern engagerade trädde han upp inför de
associerade och kungjorde med lämpliga later och språk sin vilja, nej
sin önskan, att nu skulle man bli sams igen.
Hvem skulle kunnat förhärda sig inför alla dessa vackra
uppmaningar och fredsmäklingar! Teatermänniskorna äro känsliga själar, och under
ordförandeskap af ett fryntligt hofrättsråd och regeringsombud etablerades
ett slags försoningsscen på basis af status quo. Hr Fredrikson stämde
för denna gång ned sin diktatorston och kastade trolöst nog fru
Hart-manns associéskap, öfver bord, medan majoriteten i gengäld återkallade
afsättningsdekretet.
Status quo! Hvad som nu under nästa spelår blir närmast af
intresse att se är, om enigheten och samhälligheten bland majoriteten
skall stå sig och lyckas dels hålla motsidans ränker något i schack
samt genomdrifva mera så att säga konstitutionella institutioner och bruk inom
det i slika och andra hänseenden ovanligt primitiva och egendomliga
lilla associationssamhället, så att hvad som nu skett blir en hälsosam,
icke obehöfiig påminnelse om dess dödlighet för det hittills bedrifna
regementet, narraktigt, slappt och vårdslöst i allt hvad som är af vigt
for det konstnärliga arbetet, men utomordentligt hänsynslöst, slugt och
starkt uti intriger och i genomdrifvandet af de egna eller kotteriintressena.
Det har så väl i artikeln »Privatspektakel» (i 7 & 8:e häftet) som
extra-häftet om förbudet för »Unge grefven» redan lemnats en ganska
utförlig och belysande skildring af slarfvet, hållningslösheten och intrigofogen
vid den F:sonska teatern, att det för denna gång är mindre behöfligt att
ingå på det rika ämnet. Vi få nog anledning att mer än en gång
återkomma.
Mina bibliska reminiscenser äto inte fullt klara rörande herrar
He-rodes’ och Pilatus’ inbördes ämbetsförhållanden, men jag kom att tänka
på det bekanta uttrycket om deras oförmodade plötsliga vänskap vid
anblicken af den storartade föitrolighet och samverkan, som ett lu tre
uppstod mellan innehafvaren af maktens insignier och den förnämste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
