Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Fru Oda Nilsen som Rita, af A-d Å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
Också känner åskådaren sig tämligen oberörd, till dess fru Nielsen
åter visar sig på scenen.
Hon har kastat på sig en svart klädning med långt släp och har
på hufvudet en halfbred spets, som hon oupphörligt på ett nervöst,
oskönt sätt stryper till kring ansiktet, eller löser upp.
Rösten är otålig, kort, hes, när hon frågar, hur de kan stå ut med
att sitta stilla och stirra på det där ohyggliga vattnet. Det skälfver en
dödlig ångest i de två sista orden.
Så kommer den stora uppgörelsescenen mellan henne och Almers’.
Almers’ repliker, beröfvade stämningsmänniskans försonande
öfver-drift, falla som tunga stenar på ett skälfvande sår.
Först tiger hon. Hon är bara upptagen af ett — af hvad hon
nyss fått höra. Kroppen skakas af snyftningar, som ligga för djupt att
kunna arbeta sig fram — —.
Nej, hon måste berätta det — ohyggliga!
Och så berättade hon om de stora öppna barnaögonen, som stirra
från sjöbotten genom det klara vattnet! »Äro de onda, de ögonen?» frågar
Almers med en grymhet, som endast kan försvaras af barnets i honom
begär att pina och martera!
Trött vänder hon på hufvudet och stirrar på honom.
Hon hade glömt!
Men nu minns hon!
Afvärjande sträcker hon händerna framför sig och uppger en
döds-träffad människas skri. Hon kommer aldrig, aldrig att glömma mer!
Också, när hon en stund senare framkastar den frågan om det
inte kan bli som förr mellan dem två, finns det ingen tro mer i hennes
ord, endast ett behof af stöd och hjälp — -en skälfvande önskan att om
möjligt bygga upp en fristad af det förflutnas spillror.–––––
Hvad som i »Lille Eyolf» alltid förefallit mig svårast att få enhet
uti, har varit Ritas kärlek och hennes feghet att inte vilja dela döden
med dem hon älskar.
Lifskänslan har förefallit mig för öfverdrifven, men man förstår den
nästan, när man hör det första impulsiva jublande: »Ja!» hvarmed fru
Nielsen besvarar Almers fråga, om hon skulle ha mod att följa honom
och Eyolf i döden, och sedan ser hennes musklers skälfvande
sammandragning och den vämjelsens fasa, som tändes i blicken vid tanken på
förintelsens styggelse. Det är själen, som svarar ja, kroppen, som
svarar nej.
Resten af scenen spelas med passionerad kraft.
Ingen enda kvinlig författare, hui mycken god vilja de än bevisat
sig kunna utveckla, har någonsin lyckats skapa sådana ynklighetens käril
till män som Ibsen. Almers är en af de ynkligaste.
Isynnerhet i den scen, där han skyller ifrån sig som en skolpojke
och kastar hela skulden på hustrun, rent af frapperar han genom sin litenhet.
Man förstår inte ens att hon gitter försvara sig, men hon gitter, därför
att hon älskar och därför att hon ser stort äfven för honom.
Fru Nielsen försvarar sig med värme och förtviflans energi. Hon
vill inte bära ansvaret ensam! Hon försöker till och med att ironisera.
— Hon talar om att det är ett främmande barn de gå och sörja; men
hon känner det inte. Så kommer det sista. Det som gräfver
»tomrum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
