Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Fru Oda Nilsen som Rita, af A-d Å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i3
met» i henne fäidigt och fullbordar »förvandlingens lag». Hon lockai
det ur honom, tvingar det ur honom. Han har aldrig älskat annat i
henne än hennes skönhet; han har tagit henne för »guld och gröna
skogars skull» — och sä -— »för att hjälpa Asta».
Rita står ett par ögonblick efter de ödesdigra orden och vacklar
som ett ungt trä, som fått ett dödande rothugg. Hennes instinktiva
aning hade således varit sann! •
Hon hade inte sluppit in med sin oändligt stora kärlek — och så
hade de kallat henne för svartsjuk!
Hon skiattar ett tomt — trött skärande skratt, ropar utmanande
åt Borgheim att följa sig — och går hastigt, så hastigt att hor. förefaller
som bortjagad.
I tredje akten kommer hon in en helt annan kvinna än förr. Det
ligger något rastlöst och utpinadt öfver henne.
Man kan spåra den sömnlösa nattens kval lika tydligt, som om
hon berättat om dem. Nästan med skrämsel trycker hon sig tätt intill
Asta och ber henne hviskande att stanna hos dem och bli deras »lille
Eyolf».
Hon behöfver någon — hvem som hälst — som kan stå emellan
henne, mannen och »det andra!»
Förunderligt djup i fråga om människokännedom är från skaldens
sida den scen, där Almers och Rita, ehuru fullkomligt upptagna af sig
själfva och af de olika ljud, som på olika sätt sarga deras hjärtan, likväl
känna behof af att tala till hvarandra för att om möjligt erhålla en enda
droppe af tröst.
Hon sitter på en stubbe och lyssnar med spändt uttryck till
vattnet, som ständigt sjunger samma sång i samma hämska kyrk-klocko-takt.
’Kryck-an — fly-ter! Kryck-an fly-ter!’ Han står vid
flaggstången och lyssnar till ängbåtspipan, hvars ljud säger honom, att Asta snart
för alltid skall vara utplånad ur hans lif.
»Hör!» ropar hon till sist, utan förmåga att längre behålla sin
ångest för sig själf: »Kryck-an flyt-er, kryck-an flyt-er!» »Hör!» svarar
han —— »klockan ljuder —!» I vår fantasifattiga tid är ord sådana som
»kryckan flyter» farliga att säga. Men har man hört dem sägas så,
förstår man fullt deras djupa skärande innebörd.
De ringa sig in i ens hjärta: en mors förtviflade liksång öfver det
barn, som hon aldrig egt!
När Almers slutligen säger henne, att han, antagligen för alltid,
ämnar lämna det hem, som blifvit honom så motbjudande, vakna all
hennes energi och själfaktning ånyo.
Hon reser sig upp stolt. Hon vtll inte gå under för sin egen
skull — och för ’barnets’. De öppna barnaögonen där nere på
sjöbotten måste få sluta sig i ro. Det skall bli hennes lifsmål, hennes enda
lifsmål hädanefter.
I detsamma tränger sorlet af slagsmålet på stranden fram som en
underbar maning.
I ett har hon både sin plikt och sin framtid klar.
Hon talar långsamt, men med öfvertygande kraft. Hon har inte
råd att kasta bort en enda droppe hänsyn till andra vidare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
