Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Fru Oda Nilsen som Rita, af A-d Å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5M
Denna scen är kanske bland de svåraste, som någonsin blifvit
skrifna. Den måste vara förberedd med hvarje replik, med hvarje
andetag, som man skall kunna tro på det lifsprogram, som här uppgöres.
Detta har fru Nielsen förstått — också tror man på henne, tror, utan
tvekan eller reservation. Det har varit en °mskapelsehistoria man har
skådat. Hon står här som en ny kvinna, so r har endast en väg att
gå: pliktens! När Almers, hvars lättrörda fantasi tilltalas, inte af idéens
storhet, men af dess nyhet, börjar vackla, tveka, ursäkta de barn på
hvilka han nyss velat taga hämd och slutar med att entusiasiskt gå upp
uti hennes försläg, som han likväl genast, sin natur likmätig, ger en
idealtillspetsning, blir hennes ansiktsuttryck sökande och osäkert. Hon hade
inte väntat detta, hur fullt hon ännu tror på hans naturs rikedom. Men
så kommer ett drag af trygghet öfver henne. Hon skall slippa vara ensam
den första svåra tiden. Det gör henne tacksam. Men ännu ett skall han
ge henne, han, som beröfvat henne hennes bamdopls bärkraftiga tro: »Ett
mål att se mot!»• Och så frågar hon ?
»Hvart skola vi se, Almers?
»Uppåt! svarar Almers högtidligt, redan fullt inne i sin allra sista
stämning.
»Tack»! svarar hon enkelt.
Det är ett vackert tack.
Hon känner sig ha återfått rättigheten att hoppas — det är därför
hon tackar.
Rita kan ju uppfattas på olika sätt, spelas olika af skiftande
konst-närsnaturer —. Men fru Oda Nielsen spelar inte, hon är Rita — Rita
■människan. Därför glömmer man henne aldrig! A—d A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
