Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Malmö stående teater, af Ö. Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Malmö stående teater.
En öfversikt öfver det gångna spelåret.
Hr redaktör!
Ett dåligt teaterår! Detta är den erfarenhet alla våra
teaterdirektörer här nere i Sydsverge gjort under säsongen 1894—95.
Det Tegnér-Ljungqvistska sällskapet, som i december gästade vår
teater, hade alls inga skäl att rosa marknaden, det Fröbergska, som nu
i maj afslöt spelåret härstädes, intygade, att det gångna året varit det
sämsta på många och länga tider, och Malmö stående teatersällskap —
alias det Selanderska -— ja det reser nu omkring i landsortens minsta
städer eller större köpingar för att om möjligt reparera de ekonomiska
refvor, som Malmöpublikens sparsamhet eller antipati för teaterns
njutningar tillfogat detsamma.
Nog af hur förkrossande det än käns för våra storstadsdrömmar,
måste vi erkänna, att vi ännu ej blifvit mogna för »den stående teaterns»
välsignelser. Publiken är ej stor nog. Godt hus om söndagarne, halft
vid premièrerna och kvarts vid öfriga föreställningar -— detta är ej
tillräckligt för att debet och kredit skola gå ihop.
Andra anledningar till vår stående teaters ekonomiska misär ha vi
att söka i sällskapets mindre lyckliga sammansättning, i den slappa regien
samt i en rad besvärliga sjukdomsfall, som nödvändiggjort dyra — och
förlustbringande —- extraengagement.
Bäst har det gått för den lyriska afdelningen. Alphyddan, Villars
dragoner, Lilla helgonet, Värmlänningarne och Tiggarstudenten — dessa
pjeser, som tjusade oss första gången för tio å tjugu eller ännu flera är
tillbaka, ha äfven nu visat sig kapabla att skaffa mynt i kassan, med
stöd förstås af hr Wahlboms förståndiga ledning och karaktäristiska spel,
hr Lundins präktiga bas, hr Lindqvists vackra basbaryton samt fröken
Emilia Lunds naturlighet och goda — om än mycket variabla —
sångkonst. Men mot allesamman har man haft något att anmärka. Än har
tenoren — hr Ullman — befunnits otillräcklig och än har samma fel
vidlådt kören, än har man förargat sig öfver fröken Hildegard Olssons
varietémässiga tillgjordhet och än öfver hrr Lundins, Lindqvists och
Ullmans otympliga manér o. s. v.
Den sistnämda olägenheten har emellertid haft det goda med sig,
att bondpjeserna lyckats jämförelsevis bra.
Att tala om någon rent konstnärlig behållning torde näppeligen
löna mödan, åtminstone inte i betydelsen af nya värden. Den enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
