Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Då mindes han plötsligt..., af John Henry Mackay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vinet stod framför honom och han fröjdade sig ett ögonblick åt
den fina matta färgen och pärlornas bubblande. Men då han förde
glaset till munnen för att tömma det, såg han hastigt framför sig ett
litet ansigte med bruna lyckliga ögon — — hennes ögon, så som de
hade lett emot honom, då de druckit champagne tillsammans i fien
gamla vinstugan — hade det inte varit Aeckerleinskeller ? — — —
och med en bitter min satte han glaset så hastigt tillbaka, att vinet
spildes ut.
En glädje jagad på flykten innan den ens hunnit ge sig uttryck!
Han frågade sig åter’ orolig: Hvad var det? — Hvad var det? —
Han steg upp blek *och vacklande, med en afvärjande åtbörd åt
uppassaren, som sprang bestört fram, gick genom matsalen och uppför
trappan till sitt rum. Där satt han en stund på sängkanten, innan han
ringde.
En timme senare återvände han tillbaka till Berlin.
Han sof något under vägen.
Redan samma kväll satt han åter vid sitt vanliga bord. Ingen
frågade honom hvar han hade varit föregående dagen.
Men det blef märkbart för alla under den närmaste tiden, hur
hastigt han åldrades. De talade ibland därom och trodde, att han
saknade sin vanliga sysselsättning.
De misstogo sig alla.
Ett minne, som plötsligt vaknat och inte lät sig förjagas, tärde på
hans återstående lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
